Nog för att norrländsk vinter har sin charm. Man slipper leva i en grå, livlös tillvaro med regn och man slipper hoppas att snön kaaaanske ligger kvar över jul. Man slipper även vada i syndafloder med regn, man slipper denna ständiga våg av slask som alltid uppstår ett par timmar efter snöfall.

Kölden ska vi inte tala om. Istället för att uthärda en blöt kyla (som gett sig fan på att tränga in i benmärgen) så får man en frisk (om än ibland brutal) kyla. Den som inte promenerat på stan under extrema köldförhållanden iklädd täckbyxor och pälsmössa, har inte provat på mycket

De enda nackdelarna som jag kan komma på just nu är 6 månader evigt mörker och ja, snö som aldrig vill försvinna.
Nu var tanken att denna krönika skulle vara full av gnäll och total uppgivenhet. Istället så ändrades skutans roder mot det positiva, glada hållet. Så jag styr om igen. Vart var jag nu igen?

Jo, ja just det, snön. Denna eviga nemesis som aldrig vill försvinna. Denna överjävlighet som hugger en i ryggen när man börjat få förhoppningar om vår, sol, blommor och lättklädda, lyckliga människor.

Vi hade solsken hela förra veckan. Det var varmt och man kände att våren var på gång. Kroppen var inställd på en rejäl portion d-vitamin med extra allt, helt enkelt.
Men istället för att bjuda på intensiv snösmältning fick vi lite mer snö. Ett par centimeter, kanske till och med en eller annan decimeter.
Anledningen stavas s-n-ö-s-t-o-r-m och gjorde att mina skor blev blöta (jag fick glatt traska igenom en snödriva då vaktmästaren inte hunnit skotta än), min näsa snorig och mitt huvud trasigt av "skallebank".

Nu känns våren avlägsen. Den blå skyn har bytts ut mot ett grådaskigt himmelstäcke. Det enda som inte förändrats är det faktumet att det blir allt ljusare nu. Ett ljus i mörkret så att säga.

Nu var tanken att jag skulle knyta ihop skrivelsen på ett snyggt och fint sätt. Få till en förträfflig avslutning och låta livet gå vidare. Men nej, jag har ett par ord till att säga. Dessa ord är exklusivt riktade mot en viss Gösta Kållberg:
Jag vill tacka för den underbara uppföljningen på förra veckans krönika (ni som inte läst, läs den!). Även om den var ett indirekt påhopp på mig (jag kan läsa mellan raderna) så måste jag få säga:
Din artikel satte verkligen ett leende på mina läppar som fortfarande inte vill släppa taget. Fruktansvärt bra skrivet. Tack. Och för att försvara mig:
Gösta, du borde kolla upp din verbala inkontinens, den verkar vara rätt allvarlig...

Veckans plus:
Göstas svar på min krönika. Fantastiskt underbart. Jag vill ha fler gensvar från mina läsare.
Maila mig gärna med synpunkter:
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Veckans minus:
Snöstorm. Mer behöver jag inte säga.