Skriv ut
Träffar: 4920

Om inget görs kommer kommunerna gå vidare med planerade nedskärningar inom skolan och omsorgen. Här och var kommer det döljas bakom krystat tal om effektivitet. Men den som gått i skolan eller besökt ett äldreboende vet att det där bara är nys. Fler elever i klassen innebär mindre tid med läraren. Färre händer i omsorgen innebär sämre kvalitet. Det går inte att effektivisera bort ett lyft eller en ekvation, det som försvinner är de få tillfällena till samtal, mänsklig kontakt och mer komplicerade förklaringar som finns kvar.


Resultatet kommer inte låta vänta på sig. Nedskärningarna i skolan på 90-talet ledde ofelbart till sämre studieresultat, de 250 färre fritidsgårdarna gav utrymme för gängbildning och den skenande arbetslösheten knäckte framtidstron. På samma sätt ledde nedskärningarna inom omsorgen till att två generationer drabbades. När 100 000 offentliga jobb försvann fick vi som växte upp sämre möjligheter att få jobb medan den som var äldre eller sjuk fick sämre vård eller ålderdom. Kostnaderna för vidgade klyftor, ökad psykisk ohälsa och minskat företagande är svåra att beräkna men de kan mycket väl vara större än det man från början trodde sig spara. Varje person som marginaliserats beräknas kosta samhället 12,5 miljon. Det är rätt många undersköterske- eller lärarlöner som ryms i den summan.


Jag kan bli samhällsekonomiskt upprörd på att man skär ner på dem som växer upp. Pengar som läggs på skolan eller ungdomsjobb är nämligen inga kostnader, utan investeringar för framtiden. Men jag blir heligt förbannad när man snålar in på dem som vi har att tacka för välståndet. Det finns inget försvar för att låta äldre äta nedkyld och återuppvärmd mat i plastbyttor på äldreboenden som slumpats ut till det riskkapitalbolag som lovat att göra det billigast. Tidigare generationer kämpade hårt för att avskaffa de förnedrande fattigauktionerna, vi kan inte tacka dem genom att återinföra dem.


Regeringen gjorde härom månaden en stor sak av att man skulle göra en mindre sänkning av skatten för pensionärerna. Men det man ger med ena handen, tar man med den andra. Efter årsskiftet sänks många pensioner. På ytan är det en rent teknisk åtgärd, men i praktiken är det politik. Pensionärerna får helt enkelt inte kosta för mycket, tycker man. En garantipension för en ogift 30-talist kommer efter årsskiftet till exempel aldrig bli högre än 7 708 kronor. Är det verkligen för mycket? Kan inte respekt för dem som bygger landet, och trygghet för oss som vet att vi en gång blir äldre, betala sig genom att vi blir mer villiga att bidra om vi vet att samhället ställer upp för oss på ålderns höst? Kan inte respekt också vara en investering?


Ska vi satsa på att anställa människor där det behövs - lägga räls, rusta upp miljonprogram och bygga om Sverige - och samtidigt återställa lärartäthet och pensioner så kanske en och annan megabonus för de riktigt välbeställda och en och annan skattesänkning för oss andra får stå åt sidan. Men vad gör det? Jag kan ändå inte köpa en plats på ett privat äldreboende åt min gamla mor eller en privatlärare åt min son för 1400 kronor i jobbskatteavdrag.

деревянные двери
аптеки киева
profshina.kiev.ua/
алкоголизм лечение
www.t-marka.ua