Skriv ut
Träffar: 4952

Det skulle dock visa sig att britterna var orubbliga och istället skickade en flottstyrka för att återta öarna, trots de oerhörda riskerna med ett dylikt företag. Hur kunde då två moderna nationer så sent som 1982 dras in i ett krig ingen av dem ville ha, över ett territorium som då uppfattades som i princip värdelöst? Av allt att döma var britterna angelägna om att avyttra öarna till Argentina, men öborna själva höll envist fast vid att de ville att deras hemvist skulle förbli brittiskt territorium. Under slutet av 70-talet och början av 80-talet gjordes flera försök från brittiskt håll att beveka dem, utan framgång. Det var sannolikt denna vetskap som invaggade den argentinska juntan i tron att britterna utan vidare skulle ge upp anspråken på öarna om Argentina snabbt och smärtfritt invaderade dem.

Den argentinska operationen var väl förberedd, minutiöst planerad och genomfördes på professionellt manér. Argentinska elitförband besatte Falklandsöarna och en näraliggande brittisk ögrupp efter ett kort men fruktlöst brittiskt motstånd från den lilla garnison som var stationerad att försvara öarna. Civilbefolkningen var oskadd, om än förbittrad över tilltaget. Argentinarna visste att de hade goda relationer med USA och räknade med amerikansk neutralitet, vilket till en början också var fallet. Även Sovjetunionen avvaktade med ett ställningstagande och observerade med intresse händelseutvecklingen i Sydatlanten.

Den brittiska responsen var snabb; man mobiliserade en flottstyrka, bland annat genom att rekvirera ett antal stora civila fartyg för att lösa logistiska uppgifter. Från brittiskt håll var man väl medvetna om att den argentinska krigsmakten på intet sätt borde underskattas. En kort tid före invasionen av öarna hade de börjat ta emot leveranser av då toppmoderna attackflygplan av modell Super Étendard från Frankrike, med tillhörande sjömålsrobotar av typ Exocet. Dessa robotar tillhörde dåtidens mest avancerade och effektiva vapen mot fartyg och föranledde en hel del oro i brittiska flottan. När kriget bröt ut hade Argentina dock bara hunnit få fem robotar levererade. Det sägs att Thatcher själv inledde hemliga samtal med dåvarande franska presidenten Mitterand om att omedelbart stoppa ytterligare leveranser, samtidigt som hon ville få tillgång till information om robotarna som skulle kunna stärka britternas möjligheter att skydda sig mot angrepp.

Utfallet av kriget blev att britterna återtog öarna och lyckades hålla stånd mot upprepade argentinska flyganfall mot den brittiska flottstyrkan. Ett antal brittiska fartyg sänktes dock av argentinarnas nya franskbyggda robotar, vilket fick en del uppmärksamhet i media, bland annat när den brittiska jagaren HMS Sheffield blev utslagen. Som tur var för britterna så hade argentinarna dock bara en handfull robotar till sitt förfogande. De övriga delarna av argentinarnas flygvapen förfogade bland annat över äldre franska jaktplan av typ Mirage III och amerikanska attackflygplan av typ Skyhawk, samma modell som tidigare tjänstgjort i Vietnamkriget.

De argentinska piloter som flög dessa plan visade prov på avsevärd skicklighet, men de kämpade mot mycket svåra odds. Mirage III-planen var inte byggda för att strida på låg höjd mot britternas lättmanövrerade hangarfartygsbaserade Harrier-flygplan, vilket britterna utnyttjade till fullo genom att hålla sig på låg höjd, där Mirage-planen inte kunde komma åt dem utan att själva gå ner till samma höjd. Samtidigt kämpade deras kollegor i attackflygplanen för att få in träffar på de brittiska fartygen, trots att de bara hade gammalmodiga bomber utan någon form av målsökare. Detta innebar att de argentinska Skyhawk-planen var tvungna att flyga in precis över de brittiska fartygen, och därmed utsätta sig för deras luftvärn och Harrier-planen. Trots de oerhörda svårigheterna med att pricka manövrerande örlogsfartyg med ostyrda bomber lyckades argentinarna få in ett antal träffar. Britternas smala lycka var att dessa bomber inte var utrustade med rätt sorts tändrör för att användas mot fartygsmål, då dessa var en bristvara i den argentinska arsenalen. Ett stort antal lyckade angrepp blev därmed fruktlösa.

Den argentinska flottan drabbades även den av en allvarlig motgång när en brittisk atomubåt torpederade kryssaren Admiral Belgrano, som gick till botten, följd av tusentals unga värnpliktiga sjömän. Då argentinarna saknade tillräckliga marina resurser för att ta sig an den samlade brittiska flottstyrkan, stannade de i hamn under i stort sett hela konflikten.

Ur ett militärt perspektiv framstår kriget 1982 i efterhand som ett närmast vårdslöst vågspel från brittisk sida. De bör visserligen rimligtvis ha vetat att argentinarna bara hade en handfull Exocetrobotar, men hade det argentinska flygvapnet haft tillgång till fler Exocet-robotar, eller rätt sorts tändrör, kunde de tillfogat den brittiska flottstyrkan så allvarliga förluster att de inte kunde fortsatt stödja marktrupperna som stred på öarna. Trots de allvarliga bristerna i materiel lyckades argentinarna sänka eller allvarligt skada två brittiska jagare, två fregatter, ett amfibieunderstödsfartyg, en landstigningsbåt och ett containerfartyg, samt skjuta ner 24 helikoptrar och 10 stridsflygplan. Det framstår som anmärkningsvärt att en så viktig komponent i Natos marina styrkor så lättvindigt riskerades i en så besynnerlig konflikt. Hur kunde då två regionala stormakter gå i krig med varandra mitt under det kalla kriget? Falklandsöarnas geografiska belägenhet är en viktig faktor. Visserligen ligger öarna på södra delen av det västra halvklotet och faller därmed enligt amerikansk utrikespolitisk tradition inom den amerikanska intressesfären, där inga utomstående makter brukar tolereras. 1982 komplicerades detta av att två amerikanska allierade var inblandade. Att ena parten dessutom var USA:s närmaste allierade gjorde det än svårare. Den amerikanska handlingsförlamningen framstår därmed som mer begriplig, det fanns helt enkelt ingen enkel lösning på problemet. Ett ställningstagande för ena eller andra sidan skulle skada relationerna med någon av de två viktiga allierade. I slutändan såg USA ingen annan utväg än att ta ställning för britterna, men detta var med viss motvilja.

När nu konflikten över Falklandsöarna åter figurerar i media är den naturliga frågan ”kan det hända igen”? Den förståeliga spontana responsen att avfärda en ny väpnad drabbning mellan Argentina och Storbritannien som extremt osannolik bör ta med i beräkningen att kriget 1982 också var oerhört osannolikt och dessutom inte något som någon av parterna eftersträvade. Argentina är inte längre lika viktigt för USA, till skillnad från Storbritannien, vilket förmodligen skulle medföra ett snabbare amerikanskt ställningstagande för britternas sak. En kuppartad invasion är därmed högst osannolik. Det som däremot är en reell risk är en spontan sammandrabbning mellan britter och argentinare i samband med eventuella maktdemonstrationer. Om tonläget höjs ytterligare kan det mycket väl bli aktuellt för britterna att skicka ubåtar eller ytstridsfartyg för att visa styrka och beslutsamhet. Om dessa utmanar argentinarna alltför mycket finns det alltid en risk att en nervös sjöman eller pilot fingrar en gång för mycket på avtryckaren utan att ha fått order om det. När skarpladdade vapen står mot varandra är riskerna alltid stora.

Detta scenario gör det så viktigt att förstå i vilken utsträckning den brittiska segern 1982 var avhängig av tursamma omständigheter och inte argentinsk inkompetens eller svaghet. Det kan mycket väl finnas argentinska officerare som är medvetna om att kriget 1982 faktiskt kunde ha vunnits av dem, och som väldigt gärna skulle vilja ta revansch mot britterna, även om nästan 30 år har gått. De är säkert medvetna om att britterna inte kan bedriva ett fullfjädrat krig i Sydatlanten, än mindre nu än för 28 år sedan, då insatserna i Irak och Afghanistan under lång tid tyngt den brittiska försvarsbudgeten. Med detta i åtanke kan säkert vissa se frestelsen i att sänka ett eller annat brittiskt fartyg som hämnd för nederlaget 1982. I likhet med då bör båda parters regeringar vara synnerligen ovilliga att låta något dylikt hända, men vi får hoppas att de denna gång lyckas bättre med att undvika det.

Tony Ingesson