Skriv ut
Träffar: 4451

Tony Ingesson är forskare i Lund. Mycket av hans arbete och forskning kretsar, rent empiriskt, uteslutande kring militära organisationer. Vi har nöjet att på nytt ta upp samarbetet med Tony. Denna gången handlar det om den under andra världskriget så fruktade Tyska Tigerstridsvagnen.

Den tyska Tigerstridsvagnen torde vara ett av historiens mest välkända stridsfordon. Vad som är mindre välkänt är att under andra världskriget sattes inte mer än totalt fjorton bataljoner upp (samt ett antal mindre ad-hoc enheter). Tio av dessa bataljoner var självständiga enheter, som avsågs vara en resurs på operativ nivå (s.k. Heerestruppen). Detta upplägg innebar att de skickades runt till olika frontavsnitt där deras kompetens efterfrågades, och sedan tillfälligt underställdes lokala chefer tills dess att uppgiften var löst eller de av annan anledning flyttades igen. Av de återstående fyra bataljonerna ingick en som en permanent del av elitdivisionen Grossdeutschland, medan de resterande tre tillhörde Waffen-SS.

Tigervagnen var en kraftfull plattform med god bepansring och rejäl beväpning. Samtidigt var den behäftad med allvarliga problem med motorn och drivlinan, som lätt kunde göra att en vagn blev stående. När så var fallet var det inte enkelt att bärga vagnen på grund av dess höga vikt. Detta ledde till att ett stort antal vagnar behövde sprängas av de egna besättningarna för att undvika att de föll i fiendens händer. De självständiga bataljonerna lyckades, genom sin unika subkultur, undvika att i större utsträckning än nödvändigt försätta sig i situationer som lätt kunde resultera i ett sådant utfall. Som vi sett ovan (det finns betydligt fler exempel än de jag angett) fanns det gott om lokala chefer som gärna skickat Tigrarna att lösa uppgifter som varken var viktiga eller som de var lämpade för. Genom att undvika förluster upprätthöll de inte enbart de egna styrkorna övertro till dem, de stärkte också fiendens fasa för dem. Dessutom minimerade de förbrukningen av strategiskt viktiga råvaror, av vilka det krävdes ansenliga mängder för att producera en ny Tiger, samt frigjorde kvalificerad arbetskraft som annars hade behövts. Däremot var de också väl medvetna om att deras upphöjda status också krävde att de kunde ge avgörande bidrag till viktiga operationer, och att nedkämpandet av fientligt pansar var deras huvudsakliga uppgift. När de identifierade en strategiskt eller operativt viktig insats kämpade de beslutsamt för att lösa sin uppgift, utan hänsyn till förluster. Sammantaget medförde detta att mytbildningen kring Tigern som oövervinnerlig inte i första hand var en konsekvens av vagnens tekniska utformning, utan den mentalitet som genomsyrade dess besättningar. Framgång i krig beror sällan på tekniska landvinningar allena, utan snarare på hur personalen lyckas utnyttja dessa under mycket krävande omständigheter.

Vill du ta del av hela Tonys avhandling så klicka här.