MARKARYD. Vi har varit på Smålandet i Markaryd på Älgsafari det är brunsttider så älgtjurarna var oroliga och hade koll på var enda ko. Det var svårt att räkna dem för de sprang här och där.

Älgar är ett släkte ”partåiga" hovdjur och de största nu levande hjortdjuren. Populationerna listades fram till mitten av 2000-talet som en art med varierande antal underarter.

Utöver sin storlek känns älgar igen på den hos hanarna stora flertaggade kronan. De förekommer vanligtvis i löv- och blandskog i tempererat till subarktiskt klimat. Älgar har haft ett mycket större globalt utbredningsområde men jakt och annan mänsklig aktivitet har reducerat populationen genom historien. Arterna lever av växtdelar, som blad och vattenväxter. Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgar till största delen ensamma. De är dagaktiva och förflyttar sig stora sträckor per dygn. Älgar är oftast sävliga och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och också uppvisa aggressivitet.

De parar sig om hösten då hanar kämpar om specifika honor. Älgar ses som viktiga jaktvilt på många platser runt om i världen. Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg. Stora älgtjurar kan väga 600–700 kg och de tyngsta kända älgtjurarna vägde nära 800 kg. En nyfödd kalv väger cirka 15 kg, men redan samma höst vanligen mellan 120 och 150 kg. Underarten A.a. gigas från Alaska är den största underarten och tjurarna av denna underart kan väga över 700 kg.

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.
Sällsynt förekommer det vita älgar. Absoluta merparten av dessa är leucistiska, vilket innebär att den har partiell eller fullständig brist på eumelanin eller feomelanin och detta resulterar i individer som antingen är ljusare, delvis vita eller helvita. Det genetiska anlaget för leucism är sannolikt recessivt, vilket innebär att anlaget måste finnas hos både tjuren och kon för att kalven ska bli vit.

Älgens horn finns i två typer, stång- eller grenhorn (cervina horn) och skovelhorn (palmata horn). De senare kan spänna över nästan två meter. Älgtjurar med cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn är vanligare i norra Sverige.

Som alla hjortdjur förutom renen byter älgarna horn varje år. Hornen växer ut från rosenstocken bakom ögonhålan, och deras växtcykel styrs av könshormon och tillväxthormon. Hornen börjar växa tidigt på våren, och medan de växer skyddas de av basthud som är fylld med blodkärl och förser dem med näring medan de växer. Tillväxten går mycket fort, och uppmätningar har visat att hornen kan växa upp till 1,9 cm/dygn. I skiftet augusti/september är hornen färdigutvecklade och basthuden torkar. Tjuren skrapar hornen mot buskar och träd (fejar) för att få bort basthuden, som under några dygn kan hänga i stripor runt huvudet. Man tror att tjuren brukar äta upp basthuden för att tillgodogöra sig näringen. Hornen som fejas mot trädstammar och buskar får sedan en brun färgton av kåda och smuts. Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. De fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.

Källa Wikipedia

Fler bilder på min sida vigg5.se