För att öka sin yrkeskunnighet reste Karl Persson till Amerika 1890. Gifte sig där och återvände med maka till Sverige 1805. Aug. Pettersson, som också några år vistats i Amerika, återvände samtidigt. Den insikt i maskindrift, som de båda svågrarna fått i Amerika önskade de naturligtvis få möjlighet att tillämpa i hemlandet.


Men omständigheterna gjorde, att det kom att dröja några år innan planen på fabrik kunde realiseras. De fick till en början nöja sig med att var för sig uppföra kombinerat verkstads- och boningshus. Att de hade skilda verkstäder berodde delvis därpå, att de lärpojkar de anställde skulle, som brukligt var, ha kost och logi hos sina läromästare. De båda företagarrn samarbetade dock, så från början förelåg kompanjonskap dem emellan.

Tillverkningen på deras verkstäder utgjordes av s. k göingesoffor och sängar, som såldes huvudsakligen på marknader i Kristianstad och Hörby. Möbelaffärer fanns då endast i ett fåtal av våra större städer.

På en ”långvagn” – en med stänger förlängd hästvagn – ställdes sofforna långsides efter varandra,  så många som kunde rymmas. Och så ställdes färden till marknad eller stortorgdag. Där det gällde att ”sälja ut”, om man också för att lyckas därmed blev tvungen att prut något på den sista soffan. Priset för en omålad soffa var då 6-7 kronor.

På en marknadsdag i Kristianstad kom en kund, en affärsman Lindgren från Karlshamn, och köpte hela det medförda partiet. Förfarandet upprepades några gånger, varefter han föreslog säljarna att i fortsättningen stanna hemma och i stället sända det de tillverkade direkt till Karlshamn. Anbudet – som vittnade om Lindgrens förtroende för den tillverkning han åtog sig sälja – accepterades gärna och därmed upphörde de båda kompanjonernas marknadsfärder.

I sina verkstäder hade de blivande fabrikörerna endast några smärre, handdrivna maskiner: svarv, bandsåg etc. Och naturligtvis var de angelägna att så fort som möjligt kunna utbyta hantverksstadiet mot den fabriksdrift, de ända sedan hemkomsten från Amerika planerat för.

Och ett par år före sekelskiftet hade deras förberedelser kommit så nära förverkligandet att det gällde platsen, där de skulle bygga. De tänkte sig först Vittsjö – men Vittsjöborna tänkte annorlunda. En möbelfabrik menade man där, kunde skräpa ned samhället. Om man befarade att fabrikens maskiner skulle slunga ut moln av sågspån eller nedskräpning komme att ske på annat sätt, blev väl ej klarlagt.

Det blev slutligen i Bjärnum, som byggandet kunde påbörjas, men först sedan också där en del motstånd hade övervunnits. Och är 1900 kom så verksamheten i gång i platsens första möbelfabrik.
Men innan de nått så långt hade de båda pionjärerna haft många problem att lösa. Just det förhållandet, att fabriken var det första här, orsakade en del svårigheter vid kompletteringen av utrustningen. De vanligaste snickerimaskinerna: cirkel- och bandsåg, rikt- och planhyvel, fräs etc., erhölls ju klara från fabrik. Men därutöver krävdes åtskillig utrustning, som måste anskaffas från skilda håll. I Bjärnum fanns vid den tiden ej någon mekanisk industri, som kunde bistå vid alla de tillfällen sådan hjälp varit behövlig. Axelledningar skulle sättas på plats och ledningar till ångmaskinen, till limmhällar och för uppvärmning av lokalerna skulle dragas – och mycket annat krävde både materiel och för arbetet kunnigt folk, men ingendera fanns att tillgå på nära håll.

 


Personalen under första året1900, vid Bjärnums första möbelfabrik.
Från vänster: Svante Eklund, Aug. Hansson, okänd, okänd, Aug. Persson, okänd, fabrikör Karl Persson, Dahlqvist, fabrikör Aug Pettersson, okänd, okänd, Olof Persson, okänd, okänd, Anton Persson och Martin Mattson


Att få allt detta ordnat bjöd säkerligen vid den tiden – för mer an ett halvsekel sedan – på svårigheter, som vi i dag knappast kan föreställa oss. Men sedan de för egen del övervunnit dem gav de väl därmed också i viss mån vägledning för dem som följde efter.

Ett stort bekymmer för de unga fabrikörerna i fortsättningen var knappheten på rörelsekapital. En nystartad möbelindustri fick finna sig i att bli betraktad med stor skepsis. Hur hart när omöjligt det kunde te sig att anskaffa även en måttlig summa visar följande: Vid ett tillfälle försökte Karl Persson låna 250 kronor. Med lånehandlingen, på vilken fyra goda borgensmän tecknat sina namn, vände han sig till Norra Åkarps sparbank och fick beskedet att där fanns inga pengar tillgängliga. Till fots fortsatte han till Röke förvärrades hans belägenhet av att han fick skoskav av de hårda och hemgjorda skor han bar – det var inga släta asfaltsvägar då. Barfotad nödgades han fortsätt sin vandring.

Fotot är taget 1902 vid Pettersons & Persons möbelfabrik

Från vänster: 1.Martin Mattson, 2 OlofPaulsson, 3 Enok Johansson, 5 Olof Persson, 7 Karl Nilsson, 8 Edward Green, 9 Samuel Nilsson, därefter Herman Celander, Axel Torkelsson, Ottoson, Enock Nilsson, Ture Hallqvist, Josef Persson, 15 Nils Andersson, 14 Karl Persson,16 Erlandsson, 17 Anton Persson och ytterst Dahlqvist. Sittande: 4 Aug Persson, 6 Berhnard Nilsson, 10 Hilding Nilsson, 12 Aug Hansson och 13 fabrikör Aug, Pettersson


Då han nådde Skulkarp träffade han där nämndeman Johannes Nilsson, som, sedan han tagit del av Karl Perssons motgångar, intalade honom nytt mod, undfägnade honom med en måltid och bidrog till att lånet ordnades i Verums sparbank.

Svårigheter av det slag, som den nämnda episoden, hörde visst inte till det ovanliga då. Det ville till en god portion av den göingska envetenheten för att klara finansieringen av den första möbelfabriken i Bjärnum.

I tillverkning ingick naturligtvis ett större antal möbeltyper, än som förekommit på kompanjonernas tidigare verkstäder. Men fortfarande hade göingesoffor sin stora andel i produktionen. Den goda marknaden för dem gjorde att Aug. Pettersson undrade om det skulle gå att sälja sådana också i vårt södra grannland.

Adresserad till Köpenhamn sändes en soffa från Bjärnum. Någon export kom dock ej till stånd, ty när Pettersson kom till den danska huvudstaden fanns ej soffan där. På godsmagasinet, där den skulle avhämtas, hade man ingen vetskap om den och trots efterspaningar var och förblev den borta. Det nedslående resultatet av exportförsöket gjorde att det ej blev någon upprepning därav.

Aug. Pettersson avled 1909 och hans efterlämnade maka året därpå. Åtta barn, det minsta endast tre år, stod då föräldralösa. Till en början måste Karl Persson och hans hustru ta hand om de minderåriga, men då dessa makar själva hade nio barn måste de föräldralösa placeras i fosterhem, efter hand som sådana kunde beredas dem. För bestridande av kostnaderna måste den bortgångne svågerns andel i företaget förvandlas i kontanter, allt efter som betalning skulle erläggas. Men det var ingen lätt sak i de penningknappa tider, som då rådde – det var svårt nog att ordna vad som behövdes för fabrikens och det dagliga livets behov.
Karl Persson blev tvungen att lånevägen söka lösning på problemet. Bakgrunden till tidsläget var att 1909 var det s.k storstrejksåret. På storstrejken följde svår arbetslöshet och näringslivet hade knappast vunnit full återhämtning då första världskriget 1914 utbröt.

När kriget mot slutet av 1918 upphörde vidtog en nedgångsperiod, som varade flera år in på 1920-talet. Vid de 14 möbelfabrikerna i Bjärnum sjönk antalet anställda 1919 till hälften av vad det varit under skriget. Att fabrikerna, med undantag av Am. Kontorsmöbelfabriken, klarade den svåra krisen ger ett gott betyg åt dåvarande företagsledarna.

Bland minnen från barndoms- och uppväxtår – senare delen av 1800-talet – berättade Karl Persson för sina barn bland annat om en upplevelse, väl värd att återges som intressant tidsbild: som yngling överenskom han en gång med en jämnårig, att de tillsammans skulle pröva att förtjäna en extra slant.
Vid taktäckning med långhalm, som då allmänt förekom, använde man långa hasselkäppar, för att hålla halmen på plats. De spekulativa ynglingarna skar hasselkäppar, som buntades samman i knippen. Och försäljningen skulle ske på marknad i Landskrona.
En vänlig göingebonde lät dem lägga käppartiet ovanpå det lass, han själv skulle till marknaden med. Försäljningen på marknadsdagen gick till pojkarnas belåtenhet och med förtjänsten på fickan begav de sig nöjda mot hemmet igen.

Vid Tranarpsbro – en håll- och mötesplats för marknadsfarande göingar och andra färdmän – fanns en handelsbod. Där var vid tillfället ett par skor inlämnade till försäljning. Den ene av ynglingarna, Karl, granskade skorna. Han fann att de var av god beskaffenhet, att de passade honom och att priset, 3 kronor, var – även efter dåtida förhållanden – synnerligen förmånligt. Han kunde inte motstå frestelsen att bli ägare till dem, och ännu nöjdare till sinnes fortsatte han så i sällskap med kamraten hemfärden.

En bit på väg från handelsboden mötte pojkarna en smålänning, som med häst och vagn körde söderut. Han tittade nyfiket på skorna, som Karl hade hängande över axeln, och sporde honom hur han bekommit dem.
Karl berättade förtjust om den för honom så lyckade affären, men den mötande skakade på huvudet, såg allvarligt på honom och menade att den affären kunde komma att vålla mer sorg än glädje.

Inför denna gruvliga skräckmålning stod den oerfarne ynglingen helt konfunderad. Vad skulle han ta sig till. – Nåja, menade smålänningen, han ville visa sig hjälpsam: om Karl överlät skorna till ”hjälparen”, för det pris som nämnts, så gick denne i god för att inga efterräkningar skulle drabba Karl. Och uppskrämd av det han nyss hört överlät Karl skorna till den ”hjälpsamme” smålänningen.

När ynglingarna efter hemkomsten för äldre personer omtalade vad de varit med om, fick de ju klart för sig att Karl blivit skamligen frånlurad de präktiga skorna. Och att han länge grämde sig över förlusten, förvånar väl ej. ”Men” slutade han berättelsen för sina barn, ”i stället för skorna fick jag lärdomen, att man aldrig skall känna sig övertygad om något utan att ha verklig orsak därtill”

1928 ombildade Karl Persson sitt företag – han var ju då ensam innehavare av det – till aktiebolag. Han var då i sextioårsåldern och eter mer än ett kvartssekel av hårt arbete för rörelsens bestånd, blev det en lättnad för honom att samtidigt kunna överlåta åt äldste sonen, Hartvig, den huvudsakliga ledningen av företaget.

 

Hartvig Persson är född 1900. En framtid inom möbelindustrin tänkte han sig inte från början. Han hade större lust till affärsverksamhet. Tog därför efter slutad skolgång plats hos en handlare i Vinslöv. Knappt ett par år senare fick han anställning på bank i Hässleholm.  Den anställningen blev dock kortvarig. Krigsutbrottet 1914 vållade prisstegringar i snabb takt, men inkomsterna blev efter. Den unge bankmannen fick lägga till 10 kronor utöver månadslönen för att betala mat och husrum. Kanske bidrog detta till att han bestämde sig för att i fortsättningen arbeta i faderns företag. Men innan han började där genomgick han en sex månaders kurs vid handelsskola i Malmö.

Kriget beredde stora svårigheter för näringslivet. Sedan det pågått ett par år vidtog en högkonjunktur utan tidigare motstycke. Men det dröjde något innan läget lättade för möbelindustrin. Och innan det skedde var det en brydsam tid för fabrikerna i Bjärnum.

Andra krigsåret, 1916, vågade den då 16-årige Hartvig Persson försöket att göra en försäljningsresa. Skåne och södra Sverige var vid den tiden flitigt besökta av representanter från Bjärnums fabriker, som då var över dussintalet. I hopp om att finna en bättre marknad ställde han färden direkt till Stockholm. Men den stora stadens möbelhandlare visade 16-åringen ringa intresse. Han fortsatte till Uppsala. Från en möbelaffär där, Vålamagasinet, kunde han sända hem en order på en hel vagnslast möbler. Vålamagasinet blev sedan en mångårig kund hos faderns företag.

Kort därefter hade Hartvig Persson en liknande framgång vid ett besök i Skara. Även där lyckades han få en order som gällde en vagnslast. Intresset för faderns fabrik undanträngde nu helt tidigare funderingar.

När de abnorma förhållanden, som rått under kriget, skulle växlas om till ett mera normalt läge, föregicks denna ”normalisering” av flerårig depression. Därtill kom att driften vid Bjärnums fabriker vid den tiden nog kan sägas gick i rätt fastlåsta former – nya impulser var önskvärda.

Till den industriellt effektiva USA for Hartvig Persson för att med intryck därifrån senare kunna planera en tillverkning vid fabriken därhemma, som bättre anslöt till tidsläget än den som tillämpades vid hans avresa. Han återkom 1926 och ersatte då den äldre tillverkningen med moderna sovrumsmöbler. Framgången var omedelbar och snart fick han efterföljare på den linje han valt. Han började också tillverka i långa serier – vilket mötte motstånd från vissa möbelhandlare. De hade varit vana att få någon detalj förändrad, något mått avvikande etc. – och sådant hade ju beskurit lönsamheten för tillverkaren.

En annan för företaget betydande insats gjorde Hartvig Persson, då han 1956 konstruerade och började tillverka monterbara soffor. Förutom besparing av lagringsutrymme drar en monterbar soffa avsevärt mindre fraktkostnad än en fast hopsatt. Under de mer än tio år som tillverkningen av dessa soffor pågått, har fabriken levererat minst 3000 per år.

Initiativförmåga och duglighet kännetecknar Hartvig Perssons nu mer än fyrtioåriga ledning av Bjärnums äldsta möbelfabrik. Sedan 1928 är de tre bröderna Hartvig, Albert och Gustav Persson ägare till företaget.


När Karl Persson, efter att ha fyllt 90 år, avled 1959, var därmed den siste av de båda pionjärerna för Bjärnums möbelindustri borta.
Alla som haft med honom att göra tvekade ej att vitsorda honom som en hedersman, orubblig i sin uppfattning att ärlighet ej medger någon prutmån.

Under de hårda kampår, som föregick den gynnsammare ställning hans företag med tiden intog, måste han ibland vädja om kortare lån. Den välkände affärsmannen Olof Nilsson var då vanligen hjälparen – utan att fodra skriftligt på den överräckta summan. Ingen ifrågasatte Karl Perssons pålitlighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Från slöjd och Hantverk till Möbelfabriker i Göinge 1969
Bjärnums Museums Arkiv


Sammanställd av Liselott Svensson
Jonny Dolkov
Bjärnums Museum