Skriv ut

VERUM. Tor Hj. Persson föddes i Hörlinge 1886.

Redaktören och ansvarige utgivaren av Dövas vän, Tor Hj. Persson, föddes 1886 på Ryssagården i Hörlinge som fjärde barnet i en syskonskara av 12 barn (6 söner och 6 döttrar) varav 2 dog minderåriga. De två äldsta sönerna och två ogifta döttrar antog sedermera efternamnet Hörlén. Äldste sonen Anton P. Hörlén övertog Ryssagården efter föräldrarna Per Jönsson och hans hustru Elsa Trulsdotter. Hustrun var född på granngården Östragård i Hörlinge.

Dövas Vän nr 1 år 1924 Detaljbild

Efter att Anton P. Hörlén i augusti 1907 ingått äktenskap med Clara Löfström flyttade föräldrarna och de hemmavarande barnen till en gård i Bolberöd. Då var sonen Tor Hjalmar 21 år gammal och hade varit döv i åtta år. År 1899, vid 13 års ålder, drabbades han av en akut sjukdom som yttrade sig i en mycket stark huvudvärk. Han blev liggande närmast okontaktbar och när han efter någon tid tillfrisknade visade det sig att han helt förlorat sin hörsel. Tor Hjalmar stannade kvar i föräldrahemmet och flyttade med föräldrarna till Bolberöd. Tor Hjalmar blev det som då kallades ”hemmason” och arbetade som dräng i föräldrarnas jordbruk.

Det visade sig tidigt att den hörselskadade sonen var begåvad och hade stort bildningsintresse. Han sägs redan som 15-åring ha börjat med att sända in bidrag till den 1899 grundade tidningen Norra Skåne. Den hade startats av Per Axel Persson (1864-1943) från Värpatorpet i grannsocknen Norra Åkarp och 1920 anställde Värpatorparen en annan yngling från Verum som sin som sin ”högra hand”. Denne hette Herman Andersson, sedermera med efternamnet Malwe (1896-1970). Han var född i Malseröd och hade liksom Tor Hjalmar Persson börjat som lokalskribent åt Norra Skåne. (Herman var godtemplare och tillhörde logen Vårblomman som 1918 utgav den frispråkiga ”Verums folkblad”.)

Verum fick daglig postgång genom ”Dövas vän”.

Tor Hj. Persson hade börjat med skriften Dövas vän 1924. Det är troligt att han i början av 1920-talet kände en viss uppmuntran av att en annan Verumsyngling då hade blivit tidningsman i metropolen Hässleholm.

Dövas Vän nr 1 år 1924 omslagsbild

För sin tidningsutgivning hade Tor Hjalmar Persson fördelar av det svenska systemet med enhetsporto. Men distributionen av post den sista sträckan från Vittsjö till Verum hade inte varit tillfredsställande ordnad. Så initiativet att från Verum utge en rikstäckande tidskrift blev mycket uppskattat. I ett kommunprotokoll från den 26 juli 1925 heter det: Emedan åbosonen Tor Persson i Bolberöd genom sin myckna postbefordring från Verum genom utgivandet av tidningen Dövas vän mm åstadkommit att daglig postgång kommit till stånd mellan Vittsjö och Verum beslöt stämman utbetala 75 kronor till Tor Persson till uppmuntran av hans verksamhet.

Dövas Vän nr 2 år 1924 omslagsbild

Dövas vän utkommer sedermera från Bälinge och Hässleholm
Tidskriften ”Dövas vän” ägde bestånd fram till 1965, dock med olika undertitlar vilka angivits i inledningen. Utgivningsorten ändrades till Bälinge sedan Tor Hjalmar och hans, likaledes döva, norskfödda hustru Thora Braaten (född 31/10 1898 i Skedsmo nära Oslo) i slutet av 1926 flyttat till Oderljunga. De flyttade dock redan 1929 till Hässleholm, som därefter blev utgivningsort för tidningen.
I slutet av 1940-talet utgav Tor Hj. Persson en bok som trycktes i tre upplagor. Titeln på den 100-sidiga skriften var 2.000 värdefulla råd i olika ämnen, som ofta ej kunna värderas i pengar (1947- 1950, 3:e uppl, 96 sid). Enligt baksidestexten hade utgivaren med biträde av sin fru publicerat de värdefulla råden under en tioårsperiod: ”i en av honom utgiven tidning”. Bland rubrikerna i skriften kan nämnas: Blommor och krukväxter, kläder, hälso- och sjukvård, bostad, matvaror rengöring och tvätt samt skönhetsvård.
Tor Hjalmar och senare hustrun Thora med hjälp av dottern Elsa Rosdahl var mycket trägna i att sköta utgivningen av Dövas vän ända fram till 1965. Tor Hjalmar Persson dog 1963 och Thora dog 1982.

Ola Zommarin från Verum var förläggare av landets första tidning för döva

Barndomsdöve Ola Svensson Zommarin (1864-1948), som hade vuxit upp i ett fattigt hem i Norraskog i Verums socken, blev ekonomisk garant för att en rikstidning för döva kunde komma till stånd redan på 1890-talet. Tidningen grundades i juni 1891 i Lund av den döve typografen Fredrik Schreiber. Dess förläggare och finansiär var skräddaren Ola Zommarin. Först hette tidningen Tidning för Döfstumma fram till 1944, därefter De Dövstummas Tidskrift. År 1950 ändrades namnet igen, nu till Dövas Tidskrift och 1958 till SDR Kontakt. År 1995 ändrades namnet ytterligare en gång, till Dövtidningen. Det nuvarande namnet Dövas Tidning antogs 2003. Upplagan är ca 5.800 exemplar per nummer. Tidningen som Ola Zommarin satte igång 1891 finns även på webben sedan hösten 2011.

Läsning för allmänheten och upplysningsverksamhet bland de hörande

Om man söker efter rikstäckande tidningar i biblioteksdatabasen LIBRIS får man denna ”träff”: Verum: Dövas vän, läsning för allmänheten 1924-1965, tidskrift, svenska . Dessutom får man veta att tidningen fram till nedläggningen 1965 haft andra undertitlar, dock hela tiden med ”Dövas vän” som huvudtitel: Åren 1927-1929: Dövas vän, organ för döva, blinda och vanföra samt för nordiskt samarbete. Åren 1930-1932: Dövas vän, organ för döva och deras upplysningsverksamhet bland de hörande. Åren 1933-1944: Dövas vän, organ för döva och en del av deras upplysningsverksamhet bland de hörande samt från 1945: Dövas vän, läsning för allmänheten.
Tidningens utgivningsfrekvens anges som varannan månad och som tidningens medarbetare uppräknas: Redaktör och ansvarig utgivare: Tor Hj. Persson (1924-1963:4) och Thora Persson (1963:5-1965:2). De personuppgifter som finns i registret är personernas levnadsår enligt följande: Persson, Tor Hj., 1886-1963 och Persson, Thora, 1898-1982. Vidare finns uppgifter om att ”Dövas vän” sedermera utgavs från andra orter, nämligen Bälinge 1927-1928 och Hässleholm 1929-1965. Även Dövas Tidning, som fortfarande utges, startades 1891 (som Tidning för Döfstumma) av en person som kom från Verum, Ola Svensson Zommarin.
Någon kanske undrar hur det kan komma sig att två pionjärer inom de dövas bildningssträvanden har sina rötter i Verums socken.