Skriv ut

 

VERUM. Kilian Stobæus d.y. (1717-1792) var son till borgmästaren i Malmö Jöns Stobæus och blev provinsialläkare i Kristianstads län 1757. Han blev utnämnd till professor vid universitetet i Lund 1775 och hans specialitet var obstetrik eller förlossningskonst. Denne professor var namne med sin fars kusin professorn och arkiatern Kilian Stobæus d. ä. (1690-1742) vilken anses vara den som väckt Carl Linnæus intresse för biologiska studier innan denne bytte studieort från Lund till Uppsala.

Kilian Stobæus d.y.Carl von Linné räknade ju sin härstamning från prästerskapet i Visseltofta-Verums pastorat och hans mormor Marina Jörgensdotter var dotter till Jörgen Simonsson Schee. Enligt en obekräftad uppgift - kanske är det bara en lokal skröna - skall Linné en gång ha besökt Verums kyrka. Detta kan möjligen ha inträffat någon gång före 1730, då hans mors kusin Barbara Opman var prästfru i pastoratet. Medan han skådade ut över Vieåns vackra dalgång skall han ha fällt yttrandet: Här skulle jag vilja vara präst, om förståndsgåvorna hade räckt till. Det hör då till bilden att Linné av sina lärare vid gymnasiet i Växjö förklarades olämplig att ”bli en lärd man”, men att en av dem - provinsialläkaren Johan Rothman - nyanserade bedömningen med att han i varje fall var olämplig för prästbanan och kanske kunde bli läkare i stället.

Kilian Stobæus d.y. (bilden) föddes 1717 och tillhörde den kända släkt av akademiker som härstammade från prästen Jens Lauritzsen Hedenstadensis i Stoby. Att en av Jens Lauritzsens söner Henning Stobaeus (1658-1716) var klockare i Visseltofta-Verums pastorat har samband med att norrmannen Jörgen Simonssons Schee (1612-1692) hade varit huslärare i Stoby prästgård innan han blev kyrkoherde i Visseltofta. På grund av att Visseltofta prästgård ödelades 1674, under Skånska krigets våldsamma härjningar, bodde fader Jörgen sina sista levnadsår fram till sin död den 12 mars 1692 i Verums kyrkby som inlogerad hos ”prästbönderna” Truls Tuasson och Bengt Persson.

Under åren 1746–58 var Kilian Stobæus d.y. intendent på Ramlösa brunn vid Helsingborg. I en biografisk uppteckning om Stobæus kan man läsa följande:  Till hans förtjenster räknas att genom sin information hafva för den orten (Kristianstads län) beredt 133 barnmorskor och att år 1769 hafva upptagit Björkekulla hälsobrunn i Werums Socken och Christianstads Län. Denna hälsobrunn omtalas i ”Sundhets-collegii underdåniga berättelse om medicinalverket i riket 1852” tillsammans med en källa i Arkelstorp och Åby brunn inrättad vid Färlöv 1740 som de tre mest kända äldre hälsobrunnarna i Kristianstads län.
En teori är att Björkekulla hälsobrunn är den surbrunn som låg i byn Bolberöds utmarker norrut, intill gränsen mot byarna Ekeröd och Hästberga, i närheten av en plats som har kallats ”Possemaà”, dvs Porsmaden. Detta kan uttydas som en fuktig äng bevuxen med pors.

Vid platsen har kommissionslantmätaren Alexander Ljungberg på en storskifteskarta från 1817 skrivit in ”Surbrunn” och ett markområde i närheten med tegnumret 524 kallas Mineralhålan. I förteckningen över markområden finns platser med namnen Subrunnskärret och Surbrunnsgjeren med tegnumren 527 och 563. Etymologiskt betyder marknamnet gjer eller jär närmast grusås. Man kan därmed anta att området vid den tid då Kilian Stobæus d.y. utförde sin rekognoscering var en höjd bevuxen med björkar vilket gett upphov till namnet Björkekulla.

En annan teori, som lanserats av Allan Green och Torsten Karlson - i Västra Göinge hembygdsförenings årsbok 1982 - är att Björkekulla är samma hälsobrunn som Johan Lorents Gillberg omtalar i sin 1767 utgivna beskrivning över Christianstads Län. Han skriver där: ”och wid Biörckeberga är en hälsobrunn som har starckt järnhaltigt watn”. I Greens artikel finns en bild av den järnhaltiga bäcken med gården Ekelyckan synlig i bakgrunden.  Platsen ligger i närheten av Vieåns utlopp i Helgeån.


Med surbrunn menas en källa med kolsyrehaltigt vatten som har hög järnhalt. Detta slags vatten kallas mineralvatten eller ibland seltersvatten. Halterna av salter och andra mineralämnen i sådana naturliga källor varierar kraftigt. Förr trodde man att vattnet skulle kunna bota i stort sett alla sorters skröpligheter och åkommor. Detta var en uppfattning som blev populär i Sverige i slutet av 1600-talet och därefter höll i sig drygt 250 år. På olika håll i landet skapades hälsobrunnar som ibland utvecklades till kurorter med ett livligt sällskapsliv för olika samhällsklasser. Kända svenska hälsobrunnar fanns vid Ramlösa, Loka, Medevi och Ronneby.