Skriv ut

VERUM. På ett vykort från omkring 1910 ser man en husgavel sticka upp strax väster om Viktor Pettersson lanthandel och den nu försvunna Skansabacken i Brogården. Det som skymtar bortom den skarpa vägkröken är Katrina Nilsdotters lilla backstuga. Den låg intill vägen upp mot nuvarande Bygdegården och var till hälften ingrävd i backen. En bit upp på Skansabackens sluttning ser man ett av de på den tiden så vanliga ”skegären” som beskrevs utförligt i min Verumsartikel från juni 2014. (Publicerad 2014-06-01).

Vägen väster om Skansabacken var den gamla fägatan i byn som gick till gården Bygget och sedan vidare mot Länekärr i Farstorps socken och Skeinge herrgård. Någon väg mot Stafshult och Mölleröd fanns inte på den tiden söder om Vieån, utan man fick slingra sig fram förbi kyrkan och vidare i backen förbi Korsakull och hålevägen vid den så kallade Källarehalsen för att ta sig västerut mot Vittsjö och Bjärnum.

Torparänkan Katrina Nilsdotters lilla stuga, som bara bestod av ett rum och en liten vedkammare, kallades ibland för Backstubo. Katrina bodde i stugan åren från 1892 till 1906 då hon dog. Hon var vid sin död drygt 80 år gammal. Efter hennes bortgång stod stugan kvar obebodd i många år. Huset skall ha rivit i slutet av 1920-talet.

Katrina hade kommit till Verums socken från skånska slätten för att tjäna som piga i Magnarp. Där gifte hon sig 1858 med torparen Sven Andersson och blev änka 1880. Deras äktenskap förblev barnlöst.
Några år efter makens död ropade Katrina in torpet Backstubo i Brogården på offentlig auktion. Kontraktet är daterat den 17 september 1892. Tomtmarken arrenderade hon av handlanden Johan August Pettersson som var ägare det hemman där torpet låg. Arrendet löpte på 30 års tid från den förste innehavarens tillträde 1879.

Det har berättats att Katrina var en liten ömsint kvinna som alltid hade en välansad trädgård framför sin stuga. Långt in på 1920-talet fanns en hel del vinbärsbuskar och krusbärsbuskar kvar från hennes tid. Hennes höns, som tillbringade nätterna under hennes säng, var under dagarna fullt sysselsatta med att sprätta i hennes trädgård.

Katrina tyckte inte om att hönsen ställde till oreda i hennes odlingar. Hon var en uppfinningsrik och händig kvinna så hon stickade små sockor som hon satte fast på hönsens fötter. Detta gjorde att hon i fortsättningen fick ha sin fina trädgård i fred för hönsen.

Vägkröken har numera detta utseende.