Skriv ut

 

VERUM. I folklivsarkivets bildarkiv ligger bilder av två välkända män från Verums socken, vilka på 1930-talet visar upp sina ägandes pläjlar för den utsände etnologen Kamberg från Lund. Den vetgirige folklivsforskaren fick till exempel besked av Bjära-Olofen att en riktig handval skulle tillverkas av eneträ och att slagvalen helst skulle vara av eketrä. Dessutom var det viktigt att ”hillan” skulle vara gjord av ålaskinn.

 

Emanuel Rosén med sin pläjel 1938

 

Texten i arkivet lyder: Plejel ägd av målaren Rosén i Verum. Hånnen är 138 cm lång, slaen 87 cm lång. Hulla = banden. Förstärkningen utgörs av ålaskinn. Foto från 1938. Målarmästaren Emanuel Rosén född 1882, död 1976. Han var son till torparen Christen Persson  (Heje-Kristen) och Hanna Johansdotter .

 

Bjära-Olofen med sin pläjel 1938

 

Från Brogårdhs bok Minnen från flydda dagar 1973

 

Plejel ägd av Olof Persson i Bjeret, Verum sn. Längd 130 cm. Plejeln har ett 130 cm långt handtag (hånnen). Slaen är 90 cm lång. Hillen (hillan) är av ålaskinn. Slaen av eketrä, hånnen av eneträ. 10 travar eller ett lass var det vanliga dagsarbetet för två man. Foto från 1938. Olof Persson (Bjära-Olofen) född 1863, död 1964. Föräldrar Per Jonasson och Elna Jönsdotter.

Ett kärt barn har många namn. Det enkla och lättförklarliga namnet på detta äldre tiders tröskredskap var ”slaga”. Redskapet bestod av två runda trästavar sammanbundna ibland med en övergång av läder, men helst av torkade ålskinn. Den del som höll samma de två stavarna kallades i Göinge för ”hillan”.

Tröskningsförfarandet har förklarats i följande ordalag: När sädeskärvarna var helt torra lossades banden som höll dem ihop och sädesstråna lades ut i ett lagom tjockt lager på golvet i logen. Sedan höll man i slagans skaft (handval eller i Göinge kallad hånnen) och slog den andra delen (slagvalen eller i Göinge kallad slaen) mot säden som låg på loggolvet. Då lossnade kornen från sädesaxen och halmstråna.

Det andra och betydligt mer svårförklarade namnet på redskapet var pläjel eller plejel vilket även kunde stavas plägel, prägel, prejel eller präl.  (Svenska Akademins ordbok har Pläjel.) Ett av de äldsta beläggen då ordet i Sverige har använts med denna innebörd lyder: Så länge PregielSlag hörs på den Swänska Loo. Det förekom i en dikt av Gunno Eurelius Dahlstierna på 1690-talet. Ordet är ungefär detsamma som ingår i att få ”pryl” eller ”prygel” alltså ett spöstraff. Det tyska ordet ”prügel” betyder nämligen ”påk”.

Den ovan avbildade målarmästaren var född i ett litet torp djupt inne i "Brogårds mark", där är nu bara ett stenkummel. Men Roséns hus och målarverkstad finns fortfarande kvar utefter vägen mellan Verum och Farstorp. Emanuel hade två bröder Josef och Viktor Kristensson, som hade var sin gård i Tågarp några kilometer söderut mot Farstorp. Emanuel Rosén höll ungdomarna med danslokal i sin målarverkstad i början av 1900-talet. Såhär skriver Ester Olsson om sin ungdomstid i bygden: I Roséns målarverkstad samlades ungdomarna till lekar och dans och hade roligt till dragspelets toner. Det sågs inte med så blida ögon av en del, särskilt som också det fanns ungdomar från "läsarhem" som sökte sig dit. Nygårds Blenda, således en kusin till min mor, ville väl gärna vara med, ung och glad som hon var, men hennes far, Nygårds-Lars, ställde om så att de blev anmälda. Rosén blev lovad av ungdomarna att de skulle betala om det blev böter. Rosén tog bort till länsman Wulff i Vittsjö, som inte tyckte att det kunde vara så farligt då inte bråk och superi förekommit (fast det sistnämnda undrar jag hur det var med). Då anmälan var gjord kunde länsmannen inte annat än ta upp det, men det blev aldrig något utan de fortsatte nog att roa sig. Jag var där också på senare år, men då var det mera på julagille eller kalas.