Klipp från Svenska Dagbladet fredagen den 18 juli 1913. 

Tidningsanka om en järnvägsresande 84-årig gumma från Verum?
Sommaren 1913 cirkulerade i svenska tidningar – och även i de svenskamerikanska bladen Svea och Omaha-posten - en berättelse med rubriken ”Skånegumman ville träffa kungen”. I Svenska Dagbladets utgåva fredagen den 18 juli 1913 kan man under avsnittet ”I marginalen” läsa: På onsdagen anlände hit på järnväg en 84-årig gumma Elna Johansdotter från Verums församling.

Av den fortsatta berättelsen framgår att gumman insisterade på att träffa kungen – som vid det laget var Gustav V. Hon ville ha hans hjälp att få pengar till underhåll som förvägrats henne på något orättvist sätt. Sedan hon fått besked att det inte gick att träffa kungen, vände hon sig till Civildepartementet där hon förgäves satt och väntade resten av dagen. Tidningen avslutar den hjärtskärande skildringen i följande ordalag: ... då ämbetsverket på eftermiddagen stängdes fick man ledsaga den gamla till polisen, som ombestyrde hennes återfärd till Skåne. En del tidningar har på sista raden i artikeln skrivit: Den gamla hade nämligen rätt liten reskassa. 

Vid närmare granskning finner man att den omtalade Elna Johansdotter vid denna tid skulle vara 72 år gammal och inte 84 år. Dessutom avled Elna, som var hustru till torparen Nils Larsson i Skeinge, redan den 22 november 1912. Hon kan därför inte ha kommit resande till huvudstaden i juni 1913. Dödsorsaken anges som hjärtförlamning.

Fotvandring till kungens residens på Ekolsund?
Frälsebönderna från Verum blev genom Gustaf III:s statsvälvning 1772 inbillade att de kunde göra sig fria från herrskapets tvång. De var så karska att de genomförde en dagsverksvägran - det som nu kallas strejk. Denna uppstudsighet får räknas som den första dokumenterade strejken i Göinge. Under den följande veckan d v s från och med lördagen den 18 och fram till fredagen den 24 september 1773 uteblev de mangrant från beordrat herrgårdsarbete i Björkeberga damm.

Det rättsliga efterspelet för frälsebönderna i Werum år 1774 blev hårt och skoningslöst. Baron Wrangel von Brehmer tog till rättsliga åtgärder och i november 1773 beslutade Göta hovrätt att ett ”urtima ting” skulle hållas på Skeinge sätesgård med början den 3 januari 1774. Rättegången mot de 69 bönderna blev omfattande och den fick avslutas på det vanliga tingsstället i Röinge.

Rätten skriver: ... detta mål, som rörer en meninghet til någre och 60 personer, fådt swårare utseende, än Domstolen sig förut kunnat föreställa.

De ursprungliga domarna blev hårda. Sex bönder dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas och två bönder dömdes till spöstraff. Dödsstraffen blev - efter ändringar i olika instanser - slutgiltigt av kungen Gustav III förvandlade till spöstraff.

De dömda frälseböndernas hustrur och barn sägs - enligt bygdens muntliga tradition - ha påverkat kungen genom att personligen överlämna en böneskrift. De skulle enligt berättelserna ha vandrat den långa vägen till kungens slott i Ekolsund. Detta slott, som ligger i det som nuförtiden är Enköpings kommun, byggdes redan på 1600-talet och efter sin lyckade statsvälvning vistades Gustav III gärna där. I en fönstersmyg i det s.k. fågelrummet ristade han in följande text med sin värjspets: "D. 12 sept. 1772 återkom jag hit efter revolutionen".