VERUM. För en månad sedan återgav jag några tidningsnotiser från 1913 som förkunnade att en Skånegumma hemmahörande i Verum hade kommit till Stockholm för att hos kungen klaga över att hon inte fått det understöd som hon var berättigad till. På grund av missvisande uppgifter om gummans hemort kunde man tro att det var en s.k. tidningsanka som spreds.

 Notis i den svenskamerikanska tidningen Svea 1913.

Efter närmare undersökning om vem personen egentligen var kan jag meddela att Skånegumman Elna Johansdotter verkligen var 84 år gammal, som angavs i notiserna. Men hon var inte skriven i Verums socken. Hon bodde i en torpstuga intill landsvägen mellan Brogården och Länekärr och kallades i bygden för Tordöns-Elnan. Hon var fortfarande skriven i Farstorps socken och det var understöd därifrån som hon var missnöjd med. (Det hör måhända till bevekelsegrunderna för hennes stockholmresa att bägge sönerna då var i USA.)

Anledningen till boendet där var att hennes syster Nilla Johansdotter, som sedan 1900 var änka efter kyrkoväktaren i Verum, bodde i en torpstuga andra sidan landsvägen. Även om kvinnorna inte var såta vänner ville de trots detta ha ett visst stöd av att bo intill varandra.

Kartan från ca 1930. Systrarna Nilla och Elna bodde på 1:13 ömse sidor om landsvägen mellan Verum och Farstorp.

Bilden visar vägen in till Brogårdens husartorp som går i kartans nedre vänstra hörn. Foto av författaren från 2006.

Tordöns-Elna var en karsk och kavat kvinna
I boken ”Verum förr och senare” har Ester Olsson i berättelsen ”Min barndom i Brogården” omtalat Tordöns-Elna med följande ord: Förr var det så många ”stugsittare” som man gav mjölk och annat till. Det var roligt att gå till gummorna och prata lite. De var så tacksamma och förnöjda de flesta. Någon kunde ju också knota till då de tyckte sig lida orätt, som Tordöns-Elnan, som gick till Stockholm för att personligen klaga för kungen över att hon, från Farstorps socken, där hon var skriven, inte fick mer än två kronor i månaden i fattighjälp. Kungen fick hon givetvis inte tala med, fast hon trodde det, men en hovfunktionär ställde om så att hon fick resa hem. Hon hade gått barfota mesta tiden och burit träskorna. Om hon fick mer hjälp minns jag inte. Ester Olsson har berättat att Elnas syster Nilla bodde på andra sidan vägen i ett eget hus och att systrarna hade svårt att dra jämnt: Ester skriver: Tror ej att systrarna trivdes ihop. De var så olika. Elna var karsk, kavat och rolig, Nilla mild, stilla och förnöjd.

Elna Johansdotter (1829-1917) och Nilla Johansdotter (1832-1919) var döttrar till torparen Johannes Johansson och Pernilla Olsdotter i Funnarp, Farstorps socken. Föräldrarna vigdes i Verums socken i januari 1828, men de hade då redan dottern Bengta som var född 1826. Före flyttningen till Funnarp bodde de på torpet Regensburg i Magnarps skog.

Elnas söner Nils Forsman och Svante Sjöstrand var värvade som Pontonjärer i Stockholm
Elna Johansdotter gifte sig med Nils Nilsson i Funnarp och de fick sönerna Nils 1867 och Svante 1874. Elnas make Nils Nilsson avled 1896.

Sonen Nils var värvad som Pontonjär vid Svea Ingenjörskår i Stockholm åren 1890-1894 med namnet Forsman. Svante kom till samma ställe som värvad åren 1893-1896 med namnet Sjöstrand och deras erfarenheter som ingenjörssoldater gav dem möjligheter få arbete som järnarbetare.

När Tordöns-Elna uppsökte kungen i Stockholm var bägge sönerna järnarbetare i Amerika
Tordöns-Elnans två söner hade ett par år in på 1900-talet tagit arbete som vagnfabriksarbetare i Arlöv vid Malmö. De arbetade vid den s.k. Waggonfabriken som hade grundats 1898. Företaget ombildades 1902 till Arlövs mekaniska verkstad & waggonfabrik.

Efter några år där emigrerade bägge bröderna till norra Amerika via Kanada. Svante kom till Vancouver den 24 juli 1909 och Nils till Halifax den 8 april 1910. Den sistnämnde var vid avfärden den 12 mars 1910 bosatt i Hässleholm. Bröderna arbetade vid folkräkningen 1910 på dynamitfabriken i DuPont söder om Seattle (Pierce County i staten Washington).

Svante blev innebränd i Kanada 1934 - Nils kom hem från USA året innan Elna dog
Svante Sjöstrand tog därefter arbete som järnarbetare på Skinner & Eddy Shipyard i Seattle.

Under första världskriget byggdes där 75 fartyg och det största skeppsvarvet i Seattle. Efter första världskrigets slut flyttade Svante till British Columbia i Kanada. Han bosatte sig i Terrace nära gränsen mot Alaska.

Skinner & Eddy Shipyard i Seattle. Bild från 1918.

Den förre pontonjären vid Svea ingenjörskår Svante Sjöstrand levde därefter som ogift i Kanadas skogstrakter. Han omkom genom en tragisk brandolycka i oktober 1934.

Notis i Svenska amerikanska posten 21 november 1934.

Nils Forsman återvände från Amerika i juli 1916 då han i Hässleholm förenades med hustrun Mathilda och deras gemensamme son Walter Ragnvald Dechang Forsman. Hustrun och sonen hade bott på Öster nr 120 i Hässleholm sedan 1908 då de kom dit från Arlöv. Mathilda avled 1930 och när förre järnarbetaren Nils Forsman dog 1948 bodde han i Vankiva.