VERUM. Uttrycket om ”att kasta pärlor åt svin” kommer ur Bergspredikan, där Jesus ska ha sagt: "Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er." Detta bibelord tycks inte de ledande i Verum socken ha brytt sig det minsta om i samband med att kyrkan byggdes om åren omkring 1910. Här kastades verkligen pärlor åt svinen!

Hemma i verumstrakten har jag ofta hört berättelser om att helgonmålningar från läktarbröstningen i den del av gamla kyrkan som revs i samband med ombyggnaden 1911-1912 togs till vara för att användas till annat. Några av dem såldes vid en auktion och de vackert målade inredningarna fanns sedan i gårdarna runtom i socknen. Ett par sådana helgonbilder fanns i svinstian som ägdes min farfars bror Axel Pettersson och hans hustru Nilla. Gården kallas numera för ”Nillagården”.

När det blev bekant för de antikvariska myndigheterna att vackra gamla utsmyckningar hade hamnat som väggar i ladugårdar, djurstallar och svinstior sände man ut unga studenter för att dokumentera föremålen. En av dem var dåvarande teologie kandidaten Henrik Alm från Stockholm.

Läktarbröstning, i svinstia i Verums by. Målningar föreställande Judas och Simon. Foto: Henrik Alm 1926

Judas med påken och Simon med sågen
Enligt inskriptionerna var det de två apostlarna IUDAS TADDÆUS och S. SIMON som fanns avbildade på dessa till svinstieinredning omvandlade paneler. Även utan dessa namn kunde nog de mest bibelkunniga församlingsborna genom att betrakta apostlarnas attribut avgöra vilka de var.

Judas Taddæus (Jakobs son) till vänster avbildades oftast med en hillebard (eller klubba/påk) i ena handen och en ädelsten (eller bokrulle) i andra handen. Simon (Ivraren) till höger blev enligt en legend itusågad på längden och avbildades därför med en såg. Dessa båda apostlar har sin helgondag just den 28 oktober.

Judas Taddæus (Jakobs son)

Simon (Ivraren)

Denna försäljning av inredningsdetaljer från omändrad inredning i kyrkan var inte den första. I en skrift om Verums kyrka står att församlingen vid en auktion 1837 - efter den ombyggnaden - sålde kyrkoporten till Truls Thorsson på Östragård i Hörlinge och vapenhusdörren till Nils Jönsson i Hovgården.

”Kjårke-Pitter” - ett organisatoriskt geni som var lika bra på att riva gamla som att bygga nya kyrkor

Byggnadsarbetena på Verums kyrka under åren 1911-1912 leddes av den visseltoftabördige byggmästaren Per Pettersson (1846-1931), sedermera bekant som Kyrko-Petter i Mellan-Grevie. Hans värv övertogs av äldste sonen kyrkobyggmästaren Anders Pettersson i Svedala (1871-1962). Vid dennes bortgång 91 år gammal skrev Sydsvenska Dagbladet: Han var känd över hela Skåne som kyrkobyggare och hade dels tillsammans med sin fader och dels på egen hand uppfört ett stort antal kyrkobyggnader och utfört restaureringar. I boken ”Se Teglet – Om tegel och tegelarkitekturen i Skurup och Svedala” som utgavs 2014 av Tegelakademin presenteras ett stort antal av Anders Petterssons verk i dessa orter.

Per Pettersson ”Kyrko-Petter” ses här vid Verums kyrka sittande till vänster om kyrkoherden Julius Kristinn Thordarson (1866-1938). Stående bakom fr.v. arbetarna Viktor Bengtsson, Olof Torstensson kallad ”Torstens Olof” och Ludvig Ivarsson. Bild från Thore Brogårdh. Folklivsbilder 1972.

Fadern Per Pettersson som i göingebygden kallades ”Kjårke-Pitter” blev här uppe i bygden känd som ett självlärt organisatoriskt geni som var lika bra på att riva gamla som på att bygga nya kyrkor. Kritiken mot hans framfart var särskilt hård då en fin gammal medeltidskyrka revs 1905. Riksantikvarien sände ner Otto Rydbeck till Röke, för att göra en bedömning. Rydbeck konstaterade att kyrkan stått i 700 år och troligen kunde stå lika länge till. Han var ingen vän av Pettersson och beskrev denne som ”den person, som antagligen rivit flest kyrkor i hela landet”. Rydbeck ville att riksantikvarien skulle avstyrka rivning, men när kyrkan nästan bara var en stenhög kom beslut från Kungl. Maj:t med tillstånd att riva. Vitterhetsakademien hade funnit att kyrkan ”saknade konst- och kyrkhistoriskt värde”.