Skriv ut

VERUM. Fortfarande vid mitten på 1900-talet såldes i livsmedelsbutikerna nästan uteslutande omalet kaffe, som på begäran maldes i butikens kvarn. Detta gjordes medan kunden väntade och det var en hederssak för lanthandlaren att veta vilken malning som gällde för olika familjer. Detta faktum vållade mig stort huvudbry när jag som gymnasist vikarierade som expedit i vår butik under sommarloven. I några familjer hade man fortfarande på den tiden kokkaffe, vilket nuförtiden mest förekommer norröver i landet.

Solo-Kaffe rostades och såldes av AB Malmö Kaffekompani som var grundat 1898

Fortfarande då kaffet mot slutet av 1800-talet blivit en folklig nödvändighet ansågs rostade bönor som en lyxvara. Kaffet salufördes på den tiden i form av orostade (d.v.s. vita) kaffebönor. Därefter rostades bönorna i hemmen och förvarades i särskilda täta bleckburkar som skulle bevara aromen.

ICA-handlarna, som då tillhörde Hakon och EOL-bolagen, hade under krigsåren på 1940-talet utvecklat ett eget märke av kaffeersättning som hette ICAfé. När sedan efterfrågan på kaffe i det närmaste exploderade efter kriget övergick alla inköpscentraler som var knutna till ICA till en gemensam kaffesort som hette Luxus. Sedan detta genomförts 1952 försvann de flesta billigare kaffesorterna från marknaden.

I Skåne var konkurrensen mellan kaffesorter från några stor-rosterier särskilt hård. Det var med utgångspunkt från Helsingborg som framför allt två företag förde kampen om kaffekunderna: Zoégas kaffe och ALA-bolagen (Albin Löfdals Aktiebolag), som hade varumärket Skånskans kaffe.

Om hur Helsingborg tidigt blev lokaliseringsort för kolonialvaruhandeln beskrivs i Helsingborgs stadslexikon: … som en naturlig följd av att Helsingborg är en betydande importhamn har flera företag i kolonialvarubranschen etablerats i staden. Det började under senare delen av 1800-talet och kulminerade åren kring sekelskiftet 1900. Flera av företagen var en fortsättning på redan befintliga hökerier/speceributiker. Affärsmän skaffade kontakter utomlands och importerade själva de inom kolonialbranschen tillhörande varorna, exempelvis kaffe, te, salt, socker, sill, viner, glas, konserver, frukt, kemikalier m.m. Allt efter som importen ökade och blev lönsam övergick flera av butikerna till att i stället fungera som grosshandlare varvid butikerna efterhand avvecklades.

Namnet Zoéga är även knutet till Vittsjöbygden genom det sommarhus som familjen fram till slutet av 1950-talet ägde och nyttjade där. Rudolf Zoéga (1894 - 1970) sålde huset i Vittsjö 1958.

Redan under mellankrigstiden var kaffet vanligen fabriksrostat, men det levererades omalet till butikerna. Detta var regel långt in på 1940-talet. Ett kilo kaffe av en viss blandning kostade i mitten av 1920-talet omkring 2,65 kr, vilket motsvarar omkring 90 kr i nuvarande penningvärde. Detta med malningen av kaffebönorna i butiken var en särskild procedur med uppvägning av bönorna, malning i kaffekvarnen och därefter förpackning i påsar av papper ofta påtryckta med butikens eget namn. (Se exempel med Birger Petterssons Moccakaffe från Verum nedan!)

Sedan Eol-bolaget 1957 tagit över grossistföretaget Albin Löfdals AB i Helsingborg och flertalet av dess dotterbolag kunde det som sedan skulle utvecklas till ICA inleda sin uppbyggnad i Skåne. Dock undantogs två specialfirmor från förvärvet, nämligen Hälsingborgs färg- och kemikalie AB och Skånska Kaffe AB i Hälsingborg. De skulle fortsättningsvis drivas av de förutvarande ägarna. Detta innebar att Helsingborgsfirmorna Zoégas och Skånskans kaffesorter såldes parallellt med det av Hakonbolaget redan 1920 skapade Luxuskaffet.

Därefter verkade Eolbolaget, Hakons och SV (Speceristernas Varuinköp) som regionala inköpscentraler fram till skapandet av ICA-koncernen 1971. Aktierna i Skånska Kaffe AB förvärvades hösten 1970 av Holger Crafoord AB med grundarens sonson Rickard Löfdal som vd. Han efterträddes 1974 av Jörgen Gudmundsson.