Skriv ut

VERUM. De var skönt att höra en lättnadens suck från landets prästerskap sedan de från Strängnäs stulna riksregalierna återfunnits i en soptunna vid Åkersberga. Men i Verums församling hördes ingen sådan ”lättnadens suck” för tvåhundra år sedan. I kyrkans räkenskaper för år 1818 - skrivna 2019 - kan man i stället läsa följande sorgliga anteckning: 
Den kalk och patén, som kyrkan förr ägt och förvarade hos annexåboen i Werum by Pehr Johnsson förlorades jemte större delen af hans egna effekter, vid en nattetid utbruten eldsvåda som lade hela hans gård i aska. 

Kyrkans två mest värdefulla gamla dyrgripar förlorades alltså i en gårdsbrand hösten 1818. En ny silverkalk och även en ny paté (oblattallrik) i silver - som ersättning för förlusten - skänktes sedermera till kyrkan 1824 av två bönder från Malseröd och en ny brudkrona skänktes sedermera 1948 av Karin Keller (1889-1965), som var född i Maglaröd och avled i Kalifornien.

Brudsilver tillverkat av Kristianstadsmästaren Olof Diedrich Rooth 

Minnessakerna som försvann 

Det var under några förfärliga år i början av 1800-talet som Verums kyrka blev av med sina gamla dyrgripar. Då förlorades silverföremål som i hundra år ägts av Verums församling. Hösten 1818 blev kyrkans nattvardskalk och en tillhörande patén (dvs oblattallrik), båda av silver, förstörda då två gårdar på kyrkbacken utplånades natten till den 23 oktober och under det följande decenniet såldes dessutom brudkronan som kyrkan haft sedan 1709.

I kyrkans inventarium upptogs för 1818 följande föremål under rubriken Silver:
1 Förgylld kalk och Patén om 26 lod (342 gram)
1 Förgylld Brudkrona om 64 log (843 gram)
1 do Hufvudsilver à 21 ¾ lod (277 gram)

Sist under rubriken ”Silver” vid ”Brudkrona” har långt senare (1926) tillfogats texten: Kronan såld
Denna försäljning finns omnämnd i ett sockenstämmoprotokoll den 14 november 1819: Beslöts att intimation (=kungörelse) skulle i Christianstadsbladet införas angående brudkronans försäljning genom offentlig auction i Ekeröd till afbetalning af kyrkans skulder. Vid en inventering år 1926 skrevs att brudkronan ”försvann för 90 á 100 år sedan”.

Den förgyllda kronan hade kyrkan fått av församlingsborna redan 1709 och huvudsilvret hade kyrkan fått 1722. De sistnämnda föremålen var tillverkade av guldsmeden Olof Diedrich Rooth, som var mästare i Kristianstad 1718 - 1729. Vid en inventering 1926 fanns detta huvudsilver kvar och kallades då ”underrede till brudkrona”. Det bestod av 14 förgyllda rombiska silvermaljor. Förklaringen till avyttringen av brudkronan kan sökas i att församlingen efter kyrkans tillbyggnad åren 1807/1808 kom i skuld till många långivare. En del i bygden har - mellan skål och vägg - påstått att församlingen sålde brudkronan för att betala skulden hos en av socknens lönnbrännare! Bland kyrkans långivare fanns nämligen Olof Haraldsson. Denne hade sedan han kommit till Verums socken anklagats för lönnbränning och drev sedan Verums krog vid sågbacken. Han avled 1822 genom drunkning i Vieån.

Verums brudkrona var på villovägar även på 1780-talet
Om de skumma saker som den vikarierande klockaren Hall hade för sig i Verum och Visseltofta pastorat skriver lokalhistokern Bengt Nordahl.

Peter Ruth, kyrkoherden i Visseltofta och Verums församlingar, tillkännagav skriftligen, att även Verums kyrkas brudkrona hade försvunnit från sitt rätta ställe men sedan återfunnits på vapenhusvinden. Hall, som varit misstänkt härför, förhördes av häradsrätten men betygade sig vara alldeles okunnig och oskyldig till denna brudkronas undangömmande. Han menade att han trodde den var ditsatt av ”Präste Bönderna eller någon annan som warit fallen för widskepelse, hälst det skolat händt, at Hall flera gånger wid sin ankomst til Werums Kyrka funnit åtskilliga af Kyrkans tillhörigheter från sitt rätta ställe flyttade, utan at han wet i hwad upsåt eller til hwad ändamål sådant skjedt, anmärkandes tillika, at nycklarne til Kyrkan förwaras hos Prästebonden”.
Ingen av Verums närvarande sockenbor kunde vederlägga Halls berättelse eller ge någon förklaring till hur brudkronan hamnat på vapenhusvinden, och åklagaren fann ingen anledning att yrka något ”påstående eller förklaring” angående Verums återfunna brudkrona. Man kan inte låta bli att undra, om det ändå inte var Johannes som gömt undan Verums brudkrona, för att vid lämpligt tillfälle avyttra den till någon hälare.”

I en kandidatuppsats från 2007 skriver Malin Andersson (med Anders Ödman som handledare) att denne klockare inte kunde motstå frestelsen att tillskansa sig värdesaker när han: i juli 1783 stal kyrksilvret i Visseltofta. Han ångrade dock sin handling men greps innan han hann tillbaka för att själv ange stölden. Trots böneskrifter från bl.a. åboarna i Visseltofta och Verums socknar dömdes Johannes till fyrtio par spö samt livstidsstraff på Landskrona fästning.
Bengt Nordahl skriver om klockarens sorgliga hädanfärd: Efter undergången kyrkoplikt den 7 dec 1783 skulle Johannes föras till Landskrona fästning för att genomgå livstidsstraffet, men på vägen dit rymde han till Danmark ”och blef angifwen som död”, som det står i hustruns dödsnotis 1792.