Skriv ut


Gunnar Schalin var egentligen lantbrukare på fädernegården i Lilla Vittsjö, söder om det centrala samhället. Schalins villa flyttades till platsen i samband med flyttning av ett garveri som drevs av släkten Schalin. Gunnar Schalins fader, Carl var den siste ägaren till garveriet som avvecklades vid sekelskiften 1800-1900. Carl Schalin var en aktad kommunal förtroendeman som hade många uppdrag i Vittsjö kommun. Gunnar Schalins farfar hade också namnet Carl.
Gunnar Schalin övertog efter hand en del av dessa uppdrag som liksom hade gått i släkten. I unga år skötte Gunnar Schalin lantbruket men efter hand som kommunala uppdrag tog mer tid blev det naturligt att mindre tid ägnades åt lantbruket. En stor del av tiden åtgick till olika kommunala uppdrag och kanske vore det lättare att räkna upp de uppdrag Gunnar Schalin inte hade än att räkna upp dem han hade?
Gunnar Schalin var ledamot i kommunalnämnd och kommunalstyrelsen. Även inom socialstyrelsen hade han uppdrag och genom detta uppdrag blev han också god man för tämligen många som inte hade förmåga att själva klara sig. Dessutom var han nämndeman och ärvde liksom detta uppdrag av sin fader.
Utöver kommunala uppdrag var han också auktionsförrättare på många auktioner, inom enbart inom egna socknen. Hans bekanta ”hej” innan klubban föll var välbekant. Efter auktionen var det ofta bouppteckning och även där anlitades Gunnar Schalin som förtroendeman.
I Vittsjö Sparbank var Gunnar Schalin ledamot i styrelse under 33 år varav som ordförande i 20 år. Inom politiken var Gunnar Schalin medlem och aktiv inom Folkpartiet men var aldrig dess ordförande. Allt för ofta togs Gunnar Schalins ord som lag: För sau ä dä, för dä ha Schalin sajt!

Gunnar Schalin berättade 1982 att det fanns  logi- och matplats för luffare hos Schalins. De första luffarna började komma till ”luffarpensionatet” i början av 1900-talet och de sista luffarna gästade ”pensionatet” omkring 1980. Totalt var det omkring 50 olika luffare som kom till ”pensionatet” och vid något tillfälle var det fyra luffare samtidigt som fick mat och logi.

 

Kravet var att ”gästerna” skulle utföra någon form av arbete på gården om de ville ha mat. Utan undantag gick detta bra men en luffare nöjde sig inte med restmat utan skulle ha nylagad mat! Gården i Lilla Vittsjö var en av de fyra ”luffarpensionaten” i församlingen men det var hos Schalins de flesta luffarna samlades. Vandringsmännen hade speciella kännetecken före gården om den var mottaglig för luffare. Logiplats var i stallet eller i en utrangerad kammare. Värdfolket såg till att diverse sängkläder fanns på plats då ingen vandringsman skulle behöva frysa eller gå hungrig från gården. Det förekom aldrig bråk mellan dessa vandringsmän då liksom tillhörde samma yrke och skrå!
Teckningen visar hur dåtidens luffare kunde gestalta sig!