Söna Petrus i Vittsjö var dräng i 70 år

Skriv ut

Under innevarande århundrade (1900-talet) då industrin tagit mer och mer uppsving och i synnerhet under de senare åren har på grund därav flykten från jordbruket till städer och samhällen blivit allmän. Det är endast ett fåtal numera (1940-talet)   som vilja tjäna som dräng eller piga på bondgårdarna, i varje fall vilja de icke taga årstjänst. Under 1800-talet var förhållandet helt annorlunda, då fanns det gott om tillgänglig arbetskraft för jordbruket och bönderna hade icke svårt  att lega sig tjänare. Ofta inträffade det att såväl drängar som pigor kvarstannade under en följd av år på samma bondgård. Sålunda kan nämnas att under sign:s uppväxtår hade vi i mitt hem en dräng och en piga som tjänade där i 23 resp 17 år. En sådan trotjänare var Petrus Sonesson, eller Söna Petrus som han kallades. Fadern som hette Sone Nicklasson hade ett litet torp i Hästhult. sna-petrus.jpgHemmet var mycket fattigt på gods och guld, men rikt på barn och Petrus var yngst av åtta syskon.

Uppe i skogsbrynet var Söna Petrus född.


Redan vid åtta års ålder måste han bege sig ut från föräldrahemmet för att tjäna sig födan hos andra, första tiden som vaktepåg under sommaren sedan under övriga tider under året fick han utföra diverse småsysslor. De första fyra åren hade han ingen kontant lön, endast födan och erhöll dessutom någon gång ett avlagt klädesplagg, som något av barnen på stället vuxit ur. Redan vid tolv års ålder började han deltaga i varjehanda förekommande arbeten på den bondgård där han var anställd. Bland annat måste han hjälpa till att tröska ut all på stället befintlig säd. Tröskningen skedde med slaga eller som det kallades pläjel. Arbetstiden började klockan 3 på morgonen samt pågick till mörkrets inbrott på kvällen varför det blev ganska påfrestande för en liten pojkvasker. Någon skolgång blev det ej.

Efter sin konfirmation erhöll han plats och lön som fullvuxen på Rommentorp, där han stannade i några år tills han skulle ut och exercera beväring, varefter han flyttade till Kristenstorp där han tjänade i 13 år hos arrendatorn Tuve Persson.

Såväl Rommentorp som Kristenstorp voro underlydande resp Hovdala och Vrams Gunnarstorp. För båda gårdarnas räkning ålades bland annat arrendatorerna att såga allt vad möllorna hunno med under sågningstiden. På båda ställen var Petrus den som förestod sågningsarbetet och måste vid riklig vattentillgång såga natt och dag under söckendagarna.

I arrendekontraktet angående Kristenstorp stipulerades i en paragraf att arrendatorn årligen skulle lämna en tjäder till gården i Vrams Gunnarstorp, fritt hemburen. Under de 13 år Petrus var dräng på Kristenstorp var han årligen på Vrams Gunnarstrop med en tjäder, varvid han med träskor på fötterna gick den långa vägsträckan som fram och åter utgjorde över 12 mil. Vid en av dessa färder träffande han godsägaren Tornérhjelm själv när han kom fram till gården varvid följande samtal uppstod.

-Varifrån är du?

- Jag är från Kristentorp.

- Kristenstorp var är det, är det där Pickahagen ligger?

- Ja det stämmer.

- Vad vill du?

- Jo jag kommer med en tjäder.

- Det är ju förbjuden tid på dylika fåglar nu.

- Ja herr ryttmästare, det vet jag men vi skulle ju skaffa en dylik hit och då får vi skjuta dem när vi kan.

- Ja, ja, det är ju inte så farligt sedan du nått hit med den, gack in i köket med den och hälsa från mej att du skall ha mat och två supar till maten.

Därmed tog han upp en riksdaler och gav drängen i drickspengar.
Under sin långa tjänstetid var han jämväl dräng i Björstorp i 7 år och i Bröna i 4 år. I Björstorp förestod han jämväl sågskärarsysslan under sågsäsongerna. På alla gårdarna där han var dräng var han förman vid slåtterarbeten ända tills han var nära 80 år gammal. Under de tider det så kallade "resekörandet" hade säsong måste han med oxar köra bräder och timmer ut till de skånska städerna i synnerhet Hälsingborg. Otaliga skickebud av olika slag lämnades honom att utföra av folk utmed vägen han hade att passera. Petrus var icke skrivkunnig eller kunde läsa skrivstil men han hade ett fenomenalt minne så han kom ihåg allt vad han ombads uträtta, och därför hände det aldrig att något klickade. Han åtnjöt därför mycket stort förtroende för ärlighet och redbarhet.

Ett bevis på det förtroende han hade kan nämnas att han vid ett tillfälle när han skulle ut med ett brädlass till Hälsingborg sände gästgivaren och handlanden Per Andersson över 1 000 kronor med honom som han skulle gå till en firma i staden med. Som det på dylika färder ofta var förenat med risker att bli överfallen och rånad brukade P som en försiktighetsåtgärd att insy erhållna sedlar under innefodret i västen eller också lägga dem i en grov smutsig säck som han lade på lasset eller åkbrädan vilken icke kunde vara misstänkt för att innehålla några pengar. Endast småmynten behöll han i börsen eller plånboken.

Petrus var snäll mot dragdjuren och aldrig nändes han åka när han hade lass, utan gick bredvid lasset och körde. Han brukade säga när någon frågade honom om han icke blev trött att gå hela långa vägen. -Orka oxarna med att gå och dra lasset så kan väl jag orka gå ledigt".

Petrus åtnjöt stort förtroende av samtliga de husbönder han tjänat hos, han viste ju såväl vad som skulle uträttas, så han behövde i de flesta fall inte påminnas därom. Såsom ett bland de många bevis på förtroende han åtnjöt må omtalas att då han tjänade dräng hos Vittsjögårdens ägare, kronolänsman Hj Vannholm, fick han av denne uppdraget att på egen hand sköta angelägenheterna med gårdens skötsel samt lega nödig arbetskraft m m tills Vannholm efter att ha flyttat till Färlövs kronolänsmansdistrikt lyckats att sälja gården i Vittsjö.

På äldre dagar lät han ofta tankarna glida tillbaka till den tid av livet som flytt och brukade då skilda sina många upplevelser. Från sina barnår plägade han berätta har enformigt det var när han skulle "otta" kreaturen i skogen långt från människoboningar, då det även kunde hända  att man överfölls av fruktan när vargarna kommo på besök för att försöka snappa bort något djur av hjorden, eller hur strängt det var när utängarna skulle höstas då han skulle agera "börahäst" (draga höstabören) över rammagångarna där vattnet gick över knäna ibland, eller hur kusligt det var att vara "lyspojke" om vinternätterna i de gamla sågmöllorna då det ofta var så kallt att man huttrade av köld. Barnaåren var för honom de värsta plägade han säga.

Petrus hade även varit med på många s k "jäjter" skallgångar den tiden då vargarna grasserade här. Dessa "vargajäjter" voro ibland ganska ansträngande men på samma gång spännande. Roligare var det när "jaktherrar" kommo från Vrams Gunnarstorp och Hovdala och arrangerade jaktpartier på sina underlydande gårdar här i socknen, då han plägade vara med som vägvisare och viltbärare. Vid dylika tillfällen vankades det rikligt med god mat och dryck jämte drickspengar. Det var nog ingen sinekur att tjäna bönder då arbetstiden var 16 timmar per dygn och ingen maskinell utrustning fanns att tillgå utan allt arbete sköttes för hand, såväl slåttern som tröskning. Vad som jämväl tog mycken tid och arbete i anspråk voro de många gärdesgårdarna, de s k "skejären". Såväl inägorna som utägorna voro inhägnades med dylika skejären. Gärdesmaterialet till dessa bestod av gran- och enstavar samt yxklyvda s k "bängen" av ek och fur m fl träslag. Petrus var synnerligen skicklig till att uppsätta solida skejären.

Oaktat hårt arbete under söckendagarna försummade han icke de söndagliga gudstjänsterna i kyrkan., änskönt han hade en hel mil till kyrkan.. Han plägade sägs: "Att gå till Guds hus vill jag inte försumma så länge jag orkar".

Som redan nämnts tjänade han dräng i 70 år. Det högsta årliga lön han hade var 75 kronor. De senaste åren var lönen endast 50 kronor per år. Sedan han slutat städja sig som dräng gick han bort i daglega ända tills han fyllt 85 år. Sängliggande sjuk hade han icke varit under hela sin levnad och han var vid god spänst ända tills han nöjd och belåten inslumrade i döden år 1912, 88 år gammal.

Det är nu (1943)endast de äldre av sockenborna som minnas "Söna Petrus" och hans livsgärning.

Petrus var född 1824

E.P.(Ernst Paulsson)

Not:Petrus fader, Sone Nicklasson var född i Hästhult (Hultatorp) 1773 (torp 84).Pål Sonesson † 1912 enligt kyrkoböckerna.(samma år som Petrus dog!) Elsa Nilsson var släkt till Söna Petrus, hur är obekant. Elsa Nilsson däremot var moder till Axel Pålsson Vittsjö (* Björstorp 1884 † 1966) som på sin tid var vaktmästare i JUF-stugan.

Du som kan bringa klarhet i ovan frågetecken: Hör av dig. 0451-225 63 el Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.