Skriv ut

Stenrike. Nere på slättbygden finns knappast några stenar där dagens åkermark breder ut sig på flera hektar. Ju längre norrut man kommer desto stenrikare är det, särskilt i Småland. I Göingebygden, norr om Hässleholm börjar stenriket för att utökas varje steg norrut. De små åkertegarna i Göinge hade stenar över markytan, i markytan samt under markytan. Efter hand röjdes åkertegarna och blev bördig jordbruksmark. I dag planeras skog på dessa ytor!

Utvecklingen går framåt för jordbruket. Lien ersatte skäran.

Redan på stenålderstiden började åkerbruket i minimal skala. Efter hand lärde sig människor att odla för livets uppehälle. Utvecklingen på den då stora landsbygden fortsatte och åkerbruket fick mer näring. Primitiva redskap uppfanns. Det blev plogar, harvar och spadar, allt av trä. Med tiden började mer effektiva verktyg tas fram då järngods började komma ut i marknaden. Denna råvara hämtades från sjöar och mossar och renades i masugnar, större eller mindre. Bysmederna började få arbete och anlitades i allt större skala för tillverkning eller reparation av jordbruksredskap. Då blev det marknad för hållbarare och effektivare verktyg i lantbrukets tjänst. Plogar, harvar och skyfflar av järn/stål fick större utbredning i jordbruket. Arbetskrävande skäror började ersättas av mer effektiva liar för höstnad av höstens skörd. Utvecklingen fortsatte till dagens moderna skördetröskor.

Stor areal togs i anspråk för stenröse.

Men allt har sin början. Med skära och lie kunde åkermarken användas runt de många stenar som fanns på den med möda uppodlade marken. Redan tidigt började ”röjningen” av mindre stenar som kunde bäras bort med handkraft. Det var då som många stenrösen och gärdsgårdar började ta form. På den ”gamla goda tiden” fanns inte jäkt och stress med i arbetet. Det fick ta den tid som behövdes. I dag kan det tyckas meningslöst och föga genomtänkt att placera ett röse på bördig åker. Men fanns det en större sten på platsen var det kanske naturligt att fortsätta med mindre stenar kring denna stora sten? Det finns rösen med tusentals mindre stenar. I dag utgör dessa rösen hinder för rationellt jordbruk. Enligt Fornminneslagen är dessa rösen jämte stengärdsgårdar lagligt skyddade.

Oönskade stenar kan bli en prydlig markering av byvägen.

Hur och var uppstod dessa rösen och stengärdsgårdar? Svaret är ganska enkelt. Som tidigare nämnts kan en större sten vara upphovet till ett röse. Det kan helt enkel vara så att röse anlades i centrum av åkern då det var samma avstånd från alla håll på åkern!

Återanvändning av sten. Här har det blivit en klövbar Fägata!

Placeringen av ett stengärde var mer naturligt. Det kunde vara en inhägnad åker för att hålla kreaturen utanför blivande skörd. Mycket vanligt var även att ett stengärde utgjorde gräns mellan två olika hemman. På flera platser fanns så kallad Fägata eller fästig. Ofta låg skogen med betesmark en bit från gårdens kostall och helt rationellt fanns en fägata med stengärde på båda sidor. Denna fägata sträckte sig ofta från gården till betesmarken Var kom då alla dessa stenar från? Givetvis kom de från jordbrukets åkrar som skulle bli mer lättskötta. Men vilket idogt arbete att befria åker från sten! Fanns det inte sten tillräckligt för anläggande av stengärdsgård framställdes helt enkelt en gärdsgård av jord! Plats finns med sådan jordvall uppe på en otillgänglig höjd, sannolikt en gräns mellan två hemman.
Då det gällde mindre stenar kunde en man bära dem till röse eller stengärdsgård. Större stenar kunde bäras till plats med två man och stenbår. Större stenar i eller under markytan fick grävas fram. Med hjälp av hävstång kunde stenen tvingas upp. Denna hävstång var i nedre ändan försedd med en hästsko, dels för bättre grepp på stenen och dels för att minska slitaget på häverten. Detta var två mans arbete. När stenen, kanske på några hundra kilos vikt hade lyfts fylldes tomrummet under med mindre stenar, jord eller grus. Sen blev det samma prossedur på motsatta sidan. Arbetet gav resultat och stenen kunde hanteras på markytan. Stenen vältrades upp på ett hästdraget stenas för färd till blivande stengärdsgård.

Med denna ”Jätte” kunde stora stenar lyftas och transporteras bort.

Äldre jordbrukare hade generationers erfarenhet att luta sig mot. Det var inte enbart att placera grundstenen på plats för ett stengärde. Alla grundstenar måste grävas ner till frostfritt. Skedde inte detta blev det garanteras ras på stengärdet då första frosten slog till. Ett färskt minne finns från villaägare som trots tips lade en stenmur direkt på markytan. Vid två tillfällen under vintertid kunde uppfattas ljudliga stenras!

För sprängning av sten behövdes: Dynamit, tändhatt, stubintråd samt tång för att klämma fast tändhatt.

Utvecklingen fortskred ganska snabbt även inom jordbruket. Större stenar sprängdes isär med dynamit eller annat explosivt sprängmedel. Förarbetet, nog så tidsödande, var att borra ett cirka 20 centimeter djupt hål i aktuell sten. Då, innan borrhammaren hade uppfunnits var det verkligt handstenarbete. Med hjälp av stenborr och stenhammare började arbetet med hål för dynamitpatron. Att handborra 20 centimeter tog uppskattningsvis minst tre timmar. Stenborr skulle vässas och härdas. Stenhammaren började allt mer urholkas efter många slag mot stenborren. Sedan borrhålet var färdigt tryckets tändhatten in i dynamiten och stubintråd ansluts till tändhatten. Ett nog så riskabelt arbete!. Stenen måste täckas rejält för att hindra skärvor från den sprängda stenen. Lämpligt material var ett par lager bildäck men på den tiden var däck en bristvara! Gamla dörrar och annat allsköns bråte fick duga. Sedan stubintråden antänts ropades ”TÄNT VAR DET HÄR”. Minst 100 meter var säkerhetsavståndet med en blick uppåt om någon vilsegången skärva hade förirrat sig. Sen var det enbart att transportera bort skärvorna från den sprängda stenen och fylla hålet med lämpligt material.

En bensindriven borrhammare som inte var så värst tillförlitlig.

Utvecklingen fortskede inom bondeståndet. Snart började bensindrivna borrhammare att komma ut på marknaden. Då dog handborrningen ut. Med borrhammaren på en cykelkärra for Per Persson och Allan Andersson omkring samt borrade sten. Sen blev det en motorcykel med sidovagn där borrhammaren, bensin och annan utrustning kunde förvaras. Sen fortskred utvecklingen på alla områden.

Sten Per har lyft upp ett stenblock på cirka ett ton. I bakgrunden kompressor som var nödvändig för säker drift.

Året var 1947 då Per Persson (Sten Per) köpte en lastbil som drevs med fotogen. Denna byggdes om med en kran där lastutrymmet hade funnits. Med en extra påbyggd växellåda kunde både kran och vajer regleras. De bensindrivna borrhamrarna var inte alls tillförlitliga. Därför köptes en större kompresser 1948 för 3 100 kronor. Därmed var driften av borrhammaren räddad. Det kostade lantbrukaren två kronor att få varje sten uppdragen. I bästa fall kunde tio- tolv stenar dras upp per timme! En konisk krok placerade i de uppborrade hålen och förankrades med en enkel sprint. Genom speciell backning med den uppdragna stenen kunde den placeras på tidigare stengärde som växte i höjden. Sannolikheten är stor att det är Sten Per som dragit upp stenen på stengärdet under förutsättning att det finns ett cirka tio centimeter djup borrhål.

Hålet i stenen vittnar att det är Sten Per som placerat stenen vid åkerkanten.

Verksamheten utvecklades och en tid hade Sten Per två kranbilar som rensade åkrar från mängder av sten. Verksamhetsområdet utvecklades till ett par mil från Sten Pers bostad i Hästhult, Vittsjö. Verksamheten med stendragning avvecklades 1963. Då fick Sten Per arbete som snöröjare och då blev det Snö Per!

Detta är Sten Per som blev Snö Per!

Det är flera tusentals stenar som Sten Per dragit upp ut stenig åkermark och placerat på gärde eller annan onyttjad plats. Samtidigt utökade brukningsbar mark till lantbrukets fromma. Åkerarealen ökade och nya skördar väntade. Lantbrukarna erhöll visst bidrag för utökning av brukbar mark. I dag har många av de stenfria jordbruksmarkerna planterats med skogsplantor. De öppna ytorna i gamla jordbruksbygden håller på att växa igen med mörk granskog där det förr var öppet landskap. Tiden ändrar landskapet!