Skriv ut

VITTSJÖ. Viloställe har det funnits långt tillbaka i tiden. På den tiden före likvagnens tid och inpå tiden för hjulets och slädens tid gällde andra regler för transport av skilda slag. Då gällde att fotledes och på rygg förflytta allehanda gods.

Här är det Arvid Nilsson som kör en avliden med församlingens likvagn.

Beträffande viloställe fanns det sådana långt tillbaka i tiden. Avlidna personer skulle transporteras till kyrkan för jordfästning. Det kanske mest makabra sättet att transportera en avliden till kyrkan var med lastbil. Den avlidne hämtades med lastbil från sjukhuset i slutet av 1940 talet. Kistan, insvept med föga ren presenning kördes till kyrkan där kistan utan någon större anslutning placerades i bårhuset! Då bybor avled fick kistan bäras från bostad till kyrkan, ibland på smala stigar. Det kunde i extrema fall bli över en mils vandring med kistan. Under sådan vandring behövdes viloställe.

En uppkastad jordhög där kistan kunde sättas ner medan bårlaget vilade upp sig. Allt för ofta behövde bårlaget någon styrkande tår! Speciella bårstänger användes då kistan bars. Kanske var bårstängerna instuckna i kistans bärhandtag om sådana fanns eller bands bårstängerna fast under eller över kistan. I extrema fall kunde en sådan transport ta en dag.

LES från Korsahåla i modernare kläder provsitter Hårsjö viloställe vid Snickaretorp.

Strax intill bodde änkan ”Snickare Kristina” Magnusson (1851- 1923). Hon var affärskvinna, sålde kakor och kaffe till hungriga och trötta vandrare.
Likvagn köptes till Vittsjö församling år 1900 till en kostnad av 325 kronor. Denna likvagn finns nu på kyrkans museum under de båda klockorna. Efter 1958 var det likbil som skötte färden.
Människor var på den tiden synnerligen fattiga och en kista kostade pengar. Då fanns fattigmanskista. Kistan placerades över grav, kistans botten kunde öppnas och den avlidne föll ner i graven. Kistan kunde återanvändas! Då den avlidne kördes från hemmet till bårhuset majades det med granris utmed färdvägen.

Så här kunde det se ut då den avlidne hedrades med majning på vägbanan.

Sedan långt tillbaka i tiden var det ett måste att besöka gudstjänsten i kyrkan. Det kunde i extrema fall bli en gångväg på över en mil. Då behövdes viloplatser för att orka med ytterligare vandring. Det är inte bekant var sådana viloplatser fanns i Vittsjö församling. Däremot har skrivaren av denna artikel sett sådana platser i Västra Torup. En speciell händelse hade skett varför avlidna i Västra Torup inte fick begravas i egna församlingen utan fick bäras till Tyringe kyrkogård!
Boende i västra delen av församlingen hade då en viloplats vid Snickaretorp. Fram till 1904 hade kyrkbesökarna att ta sig fram gamla vägen i Lehult via Skinnkjortlaliden och Västra mark. Då hade varje by i församlingen sin speciella sittplats i kyrkan. En sådan viloplats har identifierats men det måste finnas många fler. Som regel var det närmast förbindelsen som gällde. Det kunde bli färd över åsryggar och över sanka mossar. Med tiden blev det en upptrampad färdväg som blev den byns kyrkväg. På många platser har dessa stigar blivit allmänna vägar!