Skriv ut

VITTSJÖ. Det är 75 år sen Andra världskriget upphörde. Det hände tämligen många saker för att Sverige skulle va berett att möte fientligt anfall. Beväringar kallades in då krigslarmet började ljuda utanför våra gränser. Skyddsrum var inte aktuella med så kort varsel. Däremot gjordes många förberedelser för att möta ett fientligt anfall land- och sjövägen. Utmed Skånes kust byggdes flera hundra bunkrar för att mota anfall sjövägen.

Ganska snart infördes förbud att köra bil på söndagar.

Om den lede Fi trots detta tog sig in fanns olika hinder för att försvåra en framryckning. Första Per Albin-linjen hade Höör som centrum med grenar mot kusterna. Andra Per Albin-linjen passerade Vittsjö som var väl gynnat med stort och brett sjösystem. Det fanns då inte så stort utbud av vägtransporter som var mer koncentrerade.

Att den lede Fi skulle komma från söder eller väster var helt klart enligt försvarsmakten som var illa förberedd. Örlogsfartyg saknades liksom flygplan och ammunition. Under drygt en månad inhandlade Sverige krigsmaterial från Italien. Då var Tyskland i krig, Danmark hade ockuperats. Det är synnerligt märkligt att krigsmaterial kunde fraktas från Italien till Sverige. Det var stora mängder. Totalt var det 700? järnvägsvagnar med 216 flygplan, 200 minor, 36 torpeder och 38 motorer till flygplan samt reservdelar och ammunition.

Krigsarkivet har inga som helst upplysningar om försvarsanläggningar i Vittsjö. Tidigare har redogjorts för de två fordonshinder (inte stridsvagnshinder) som fanns i Vittsjö. Enligt hörsägen skulle liknande hinder funnits i Snärshult och vid Skansen? Fordonshinder anlades där skyttevärn kunde grävas in i någon sluttning. De skyttevärn som är säkra hade byggts med tanke på värnets bemannings säkerhet med skyddande väggar och tak, väl kamouflerade. I krisläge var det även anbefallt total mörkläggning. Speciella rullgardiner fanns att inhandla eller också kunde mörka och tjocka filtar användas för att behålla ljuset inom väggarna.

"En Svensk tiger"!

Alla berördes mer eller mindre av den fara som kunde hota Sverige. Då kom denna slogan fram: ”En svensk tiger!” Med detta framhöll försvarsmakten att främmande öron kan finnas lite varstans.

På flera platser fanns planerade hinder där en stor sten med en vikt på ett par ton var utplacerade att ganska lätt kunde rullas ut på vägen som ett hinder. Per Persson (Sten Per) visade en sådan plats vid Kämlehöjalt. Han visade exakta platsen. Han visade även stenen som han lyft bort. Borrhålet för sprinten gav klar besked att han med stenkranen hade lyft bort denna sten. Detta är inte enbart detta hinder som Sten Per demonterat.

Snart började de militära breven med fältpost.

På flera platser fanns fordonshinder mot stridsvagnar intill skyttegravar. Det var kraftiga stockar med en längd av vägens bredd. Dessa stockar var ”armerade” med 5x 20mm bandjärn! Då en stridsvagn passerade detta hinder blottade underredet som bestod av tunnare plåt. I detta läge kunde fordonet beskjutas från skytteplats med kraftigare vapen än mausergevär. Dessa stockar låg på någon plats kvar flera år efter krigets slut.

Ransonering gällde för de allra flesta förbrukningsvaror, från kläder till mat! Lantgårdarna hade inte så stora bekymmer då en och annan säck med brödsäd råkade hamna på höskullen. Vid krigsutbrottet skulle varje lantbrukare uppge antalet grisar och höns. Deklaration skulle lämnas hur mycken råvara det fanns i form av brödsäd och antalet kilo fläsk i källarens saltkar! Ett och annat djur fick sätta till livet. Kanske inte för gårdens egna behov men det fanns avlägsna släktingar eller vänner som gärna återupptog bekantskapen!

Beträffande fodervaror till kreaturen är det osäkert om det verkligen var riktig ransonering på detta. I varje fall blev de brist på exempelvis kraftfoder till kor och hästar. En del av ingredienserna var importerade och kriget satte stopp för dessa tillsatser. Då kom ersättningsfoder cellulosa/betfor, en restprodukt från pappers- och sockertillverkning. Denna vara hade inget näringsvärde utan blev endast en form av bukfyllnad. En restprodukt från sockerbruken var melass. Denna vara som sovel på cellulosa och betfor gjorde att det blev smakligare måltid!