Skriv ut

EMMALJUNGA - KOREA. Anna Gunilla Nilsson nu 96 år berättade och skrev för cirka 40 år sen sin levnadshistoria. I Emmaljunga folkskola lästes om gulhyade människor med hårpiska på ryggen. Att Anna Gunilla en gång skulle få se dessa människor i verkligheten var rena fantasin. Denna fantasi blev verklig då Anna Gunilla och några kamrater år 1953 reste till fältsjukhus i Korea.

Anna Gunilla från Bröna som åkte till Korea.

Anna Gunilla utbildade sig till sjuksköterska i Stockholm men redan då fanns tanken att se sig omkring i stora världen. Kriget i Korea utbröt 1950 och i april månad 1953 stod Anna Gunilla på Bromma flygplats tillsamman med tio kamrater, iklädda Röda korsets uniform och väntade på att stiga på flygplanet till Tokyo. Tankarna virvlade runt: Vad har jag gett mig in på? Den Skånska hembygden försvann under flygplanet för att ersättas med Nordafrikas öken och bortre Indiens omväxlande natur efter 54 timmars flygresa Stockholm - Tokyo. Det var omtumlande att stå ansikte mot ansikte med Österlandet.

Svenska Röda korsets fältsjukhus i Pusan.

Resan Japan- Korea blev med ett Amerikanskt militärflygplan med landning i Pusan med hemvist minst ett halvår framåt. En militärbuss mötte upp med transport till sjukhuset. Kamraterna på sjukhuset som mötte upp var klädda i amerikanska uniformer med grönställ och skärmmössor samt gradbeteckningar på kragen. Under färden till sjukhuset passerades små skjul som var bostäder tätt intill varandra. Stanken i dammet stack i näsan och vi såg myller av människor i olika dräkter som låg framför sina skjul eller i vägkanten. Slutligen stannade bussen vid en polisbevakad port där det Svenska sjukhuset fanns. Detta sjukhus uppfördes 1950. I mitten vajade Rödakorsfanan och på sidorna fanns svenska blå/gula fanan samt den blå FN flaggan.

Anna Gunilla Nilsson tillsammans med kollegor i Korea.

Snart blev Anna Gunilla införlivad i den svenska ”familjen” som nummer 1040 Nilson, löjtnant i U.N:s 8.de armé. Läkare och sjuksköterskor var övervägande svenskar. I staben fanns också en svensk präst, en tandläkare, sjukvårdare och poliser. Särskilt poängterades att hålla noga kontroll på alla inventarier att de inte skulle försvinna. Ärlighet tillhör inte koreanernas dygd. Det är snarare en dygd att tillskansa sig så mycket som möjligt. I de två huvudbyggnaderna vårdades 250 U.N. soldater (april 1953) på tältsängar på skurgolv tätt intill varandra. Över varje säng fanns hjälm samt utrustning att användas vid flyganfall.

Tältsängar och interiör kan inte jämföras med inte svensk sjukvård.

Språkförbistringen var enorm då Anna Gunillas skolengelska inte alltid räckte till. Störst problem var det med en etiopier som endast talade sitt hemlands språk men med teckenspråk kunde han förstå intagande av piller. Värre var det då han skulle lämna urinprov i ett glas. Han går iväg med glaset och Anna Gunilla tror han har uppfattat. Efter en stund kommer han tillbaka med glaset fyllt av tändstickor och cigarettfimpar!

En kraftig neger från Sydstaterna skröt gärna om sina framgångar som boxare. Den store boxarhjälten bröt samman totalt så han varje morgon skulle ha sin spruta med penicillin, han grät och bönade att slippa sprutan. Det hela slutade med att den oslagbare boxaren fick finna sig i nederlag!

Sårade soldater fördes först till ett förbandstält innan det blev ambulansfärd till militärsjukhus där mindre skador reparerades. I svårare fall blev det transport med helikopter till fältsjukhusen. Efter krigstillståndet började patienterna bli färre och det blev i stället vård av koreaner.

Koreas kultur sträcker sig långt tillbaka med tideräkningen. Efter vår tideräkning var det år 1953 men efter koreanska tidräkningen var det år 4728! Under många år var det förbjudet att importera utländska varor varför maskiner och redskap var ganska föråldrade. Risodling är den huvudsakliga näringen och vid kusterna är det fiske som ger sysselsättning även om det sker med primitiva metoder.

Koreanska sjukhus kostar pengar för patienter. Därför samlades stora mängder behövande utanför fältsjukhusen för vård. Varje dag delar polisen ut inträdeskort till sjukhuset och de som inte kom in fick vänta till nästa dag. Eller nästa dag! Kvinnorna är klädda i korta bandsydda jackor och fotsida färggranna kjolar. Är kvinnan gift har hon håret uppsatt i en knut i nacken. Barnen betraktas som lyckliga då de alltid vistas i moderns närhet. Detta gäller de barn som har föräldrarna i livet.

Längre ner i staden är läget helt annorlunda. Där finns stora horder av krigsbarn som förlorat hem och föräldrar i kriget. De försörjer sig med att tigga eller stjäla och natthärbärge måste de finna under någon bro eller i en jordhåla.

De yngre männen är oftast klädda i västerländskt mode och ibland händer det att någon av dessa ses i arbete! Då de har bildat familj är det makan och barnen som får försörja familjen. Männen klär sig då i ”papa-san-dräkt”, en lång vit rock av fint linnetyg samt svart hatt och en lång pipa i munnen. De sitter i hukställning utanför sin bostad eller vid vägkanterna. De ventilerar världsgåtorna medan hustrun och döttrar passar upp och försörjer dem. Landet är fattigt och bostäderna/rucklen byggs upp av lera, halm och annat material. Konservburkar och ölburkar från besökare klipps och rätas ut och används som tak på rucklen.

Anna Gunilla bytte arbetsplats till avdelning för koreanska barn. Det blev problem med maten då det inte fanns någon mjölk, möjligen lite torrmjölk till de minsta. Den enda mat som fanns på plats var ris och denna rätt fick barnen, antingen de tålde den eller inte. Den koreanska vården var långt ifrån den svenska. Den inhemska personalen hade inte stort begrepp om hygien och sjukvård. Barnen som tidigare legat på hårt underlag (golv eller jord) och hade svårt att ligga i en säng. Ofta hände det att ett barn hade lämnat sängen på natten och sov på golvet med en filt över sig.

Den svenska personalen hade bra gemenskap. De hade en egen kyrka i en barack med ett litet altare med svenska flaggan och rödakorsflaggan på var sin sida altaret. Där fanns endast levande ljus i kyrkan och där samlades svenskarna ett par kvällar i veckan där de bland annat sjöng de svenska psalmerna. En gång i veckan samlades ”svenska klubben” med fika, sång och framträdande med dolda talanger samt spelade bordtennis. Visst umgänge fanns med amerikanska kollegor i deras mäss. Nästan alla trivdes i främmande landet. De sex månader som Anna Gunilla tänkt sig i Korea blev nästan ett helt år.

På den tiden var kanske denna ambulans väl utrustad.

Då Anna Gunilla slutat sin tjänst på fältsjukhuset och kom ut från inhägnade området i april månad stod körsbärsträden i full blom och japanska sjön inbjöd till det saltaste bad någon hade upplevt. Våren var underbar med svenska prästkragar, blåklint och klöver blandat med koreansk vårprydnad. I maj månad började regnperioden och det var inget vanligt svenskt regn. Dag och natt öste regnet ner. På morgonen kunde det vara decimeter högt vatten upp mot sängstolparna. På grund av den stora fuktigheten var det svårt att andas i den klibbiga värmen. Efter regnperioden kom hettan och det var nog den årstid som nordbor hade svårast att uthärda. Elektriska fläktar surrande på alla platser men ändå var personalen dyblöt av fukten. Mörkret föll hastigt utan skymning vid 19 tiden och på kvällarna blev det något annorlunda men fukten fanns kvar och det var svårt att sova under moskitnäten.

I september månad började luften bli lite svalare med underbar höst. Färgerna i naturen var underbara och gyllene tillfälle för fotografering med färgfilm då det absolut inte saknades motiv. Julen började nalkas och hur skulle denna högtid firas i främmande land utan kontakt med släkt och vänner? Alla hjälpes åt att göra firandet så svenskt som möjligt. Från Japan kom några granliknande träd som pyntades till julgran. Från Sverige kom sill, hårt bröd och lutfisk och julevangeliet lästes i det lilla kapellet. I januari började kylan med genombitande kall vind från havet.

Löjtnant 1040 Nilsson är beredd att lämna Korea.

I början av mars månad blåste uppbrottstimmen. Det var förskräckligt svårt att säga farväl till alla vännerna och arbetet som jag trivts med skriver Anna Gunilla. Den 7 mars 1964 lade båten ut från Pusans hamn till Japanska sjön och efter ett dygn angjorde båten en hamn i Syd Japan. På ett dygn blev Anna Gunilla flyttad till en helt annan värld. Där var allt rent och fint i västerländsk stil och det blev bad i hotellets badkar. Det första riktiga badkarsbadet på ett år!.

Med tåg reste Anna Gunilla till Okyama där en svensk missionärsfamilj, Dr Sköld och hans fru Eva tog emot. Sköld var född i Kina där han också varit missionär. Han fick fly och flydde då till Japan där han grundade missionsförbundets verksamhetsfält. Skölds villa i japansk stil hade två avdelningar. Halva villan var inredd i japansk stil med pappersväggar, bambumattor samt kuddar att knäsitta på golvet. Den andra halvan av villan var inredd i svensk hemslöjdsstil. Vid besök hos en där boende japansk familj välkomnades Anna Gunilla av en ung fru iklädd kimono som hälsade på japanskt vis med pannan mot golvet.

Anna Gunilla i vardagsuniform vid fältsjukhuset i Korea.

Med en annan missionär ställdes färden till ostkusten där en pärlhandlare visade hur äkta pärlor odlades. Färden fortsatte till vulkanen Fujiama där alla japaner önskar se innan de dör. Efter tre veckors vistelse hos missionärerna fortsatte resan med flyg till överbefolkade Hongkong där ”allt” fanns att köpa till billig peng. Där blev Anna Gunilla bekant med en svensk familj som visade runt till gränsen mot ”de röda”.

Mitt i natten kom kvinnan från Bröna till Dehli, Indiens huvudstad, Väntan på en vilsam säng blev lång. Energiska tullmän plockade upp varje detalj från väskorna och diskuterade om detta fick införas i landet! Den natten uppskattades inte de vackra tullmännen med sitt långa flätade hår och mustascher. Först klockan fem på morgonen fick resenärerna lämna tullen och tog in på ett hotell i Odd Dehli i en svit med dubbelrum och bad. Vid minsta vinkning stod en livréklädd tjänsteande som bugade och utförde den allra minsta önskan från gästerna.

Efter ett dygn på det kostsamma hotellet räknades kassan och för att ha pengar till återresan till Sverige togs K.F.U.K: s hotell i anspråk. Alla måste besöka Taj Mahol, ett oplundrat minnestempel efter en drottning från 1600 talet, en tågresa på sex timmar i tredje klass. Denna klass hade sina platser på järnvagnens tak. Anna Gunilla bytte till klass två och där var redan fullsatt. Efter en stund stannade tåget då människor fanns överallt och hindrade tågets framfart. Det var tjurfäktning i staden!

En fin gammal indier erbjöd flickorna från Sverige att åka med i hans bil då traktens tiggare var för farliga. Templet var enastående vackert men den kryddade indiska maten började göra sig påmind på Svenskorna som smutsiga, trötta och illamående vilade på bänk då de hörde en äkta skånsk röst: ”Nä men hej va ni ser ut”. Det var ett par läkare från Korea som gjorde samma resa ovetande om varandra och de bjöd på ”riktig” mat på sitt hotell. Vid resan med tåg från Agra fanns ingen tredje klass på tågen men en lastvagn hade reserverat för kvinnor! Inte den bästa viloplatsen på en lindrigt ren bänk.

Från Dehli blev det en resa upp till bergen med en vecka i svalt och härligt bergsklimat. Resan fortsatte med flyg till Kairo där sjuksköterskorna givetvis gjorde en ridtur på kamel. En vecka stannade de för att bese Kairo. I Aten blev det rundturer i trakten i slutet av april månad. Det var stor omställning för svenskorna från varma Korea till kyligare Grekland där våren var ganska sen.

Resan från Korea avslutades för Anna Gunilla i Malmö med krafter och hälsa i behåll med alla värdefulla minnen efter ett år i Österlandet.

epe

NOT; Ovan artikel är ett sammanfattning av Anna Gunillas levnadsbeskrivning på 13 A4 ark.

Anna Gunilla är nu 96 år och bosatt i Lund.

PS. Ett unikt sammanträffande skedde på Luciafesten i Emmaljunga Folkets hus 1959. På plats fanns Anna Gunilla Nilsson och där träffade hon polisen på Svenska förläggningen Pusan, Korea, 1953, Sture Karlsson då från Tollarp. Sture Karlsson var tidigare polis i Röke! DS