Skriv ut

Del 7. Ingvar Lindberg fortsätter sin berättelse om andra världskriget. Mot Scapa Flow

Resan går vidare mot Scapa Flow

Norröver Aviemore, blev landskapet karjare. I vikarna såg man oljeborrtorn, konstiga spindlar. En liten stad ca 10 mil från Jon- Groat åt och tankade "Eric" ca kl 16 -17. Nu var det bara ett par timmar kvar, smal asfalt väg, lagom krokig, ner i dalar, långa uppförsbackar. Nu trivs "Eric". En kort stund efter uppehållet kör en buss ut 50 meter före mig. Det gick inte med 2 bilar i bredd, så jag måste lugna ner mig och vänta på bättre tillfälle att köra om. Men vad jag bedrog mig, som han körde bussen, 95-100 km på denna smala väg. Jag höll ordentligt avstånd, om han mötte t.ex lastbil eller buss. I baksätet satt barn och tittade på "Eric". Många tankar i huvudet fick jag. Varför kör han så fort? Han har ju barn ombord! Skall han hinna till färjan ut till Orkneyöarna?  Jäkla buse sa jag högt i bilen. Under dessa 2 timmars körning mötte vi lyckligtvis ingen buss eller lastbil. Min tanke hela tiden var att komma i tid till färjan, där bor ju folk på öarna. Därför hängde jag på bussen. Jag tänkte, han har anpassat hastigheten till färjeövergången till Orkneyöarna. Strategin var klar, häng på och försök komma med samma båt som bussen. Det var långa 2 timmar att ligga bakom denna galenpanna, jag har själv för många år sedan kört buss och skolbuss. Det var fruktansvärt ansvar att köra persontrafik och barn. Föräldrarna, som visste att jag var rallyförare, fick aldrig tvivla på att jag på ett ansvarsfullt sätt körde deras barn. Alltid föredöme i trafiken! Det ansvaret har jag lärt under alla år, men denna skotte jag låg efter, han hade enligt mitt sätt att se, absolut inget ansvar för sina passagerare och barn. Jag tog faktiskt illa upp. Skulle jag som fd brandman få nytta av mina kunskaper av trafikolyckor? Hemska tanke, men så var det. john-o-groat-house.jpgSå kom vi då fram till Skottlands norra spets John & Groat, bara en by. Han lugnade ner sig, tog till vänster ner mot hamnen, jag tätt efter för att vara säker på plats i båten över till Scapa Flow.

Jo, där låg en båt i hamnen, så när bussen stannade, gled jag ner på stigen bakom bussen, ner mot båten, vad smal vägen var ner? Hoppsan, efter 15 meter såg jag att det var ingen bilfärja, det var bara en gångbana ner mot båten, så snopet, här har jag fördömt bussföraren och så har jag själv kört ut på en gångbana. Kvickt backade jag upp till parkeringsplatsen och gick in på biljettkontoret och frågade hur man kunde komma ut till Orkneyöarna i kväll. Sorry, skall du ha bilen med till staden Stromness får du åka 5 mil (svenska) till Thurso. Nästa färja härifrån går morgon bitti. Måste jag boka nu? Yes, om du vill se Scapa Flow måste de boka både färjebiljett och bussrundtur på Orkneyöarna, där finns bara ett fåtal platser kvar på bussen. Då får du se både staden Kirkwaacc med kyrkan och fiskestaden Stromness. Får man se Kirk wall där tysken Günter Prien gick in med U47 och sänkte "Royal Oak"? Yes: you can se everything! Jag köpte biljetterna. Båten gick tidigt. Det var bra, att det bara var en persontrafikbåt, nu kunde jag i lugn och ro ta fram boken "Min väg till Scapa Flow" av Günter Prien själv. Det var bara att läsa in sig igen. Jag mindes att Prien med U47 gick upp till fyren Duncansby Head, la sig på botten, alla i båten fick linda tyg och svepa om skorna, så inget ljud fick avslöja dom. De fick vänta där på botten tills det var mörkt, och tidvattnet var högt, därför denna tidpunkt. Han skrev i boken att när de skulle gå upp i ytläge för att visuellt se fick de en chock, det var ljust som mitt på dagen, de stängde kvickt luckan och dök. Vid den stressade diskussion som följde, blev de överens om att det måste varit norrsken. De gick sakta upp igen och kollade. Jo det var stort norrsken 12 oktober 1939 och det stormade. U 47 hade gått ut från Wilhemshafen 8 oktober och det var topphemligt var dom skulle hän. Härute vid Duncansby Head fyren sammankallar Günter Prien sin besättning och berättar om vilken anfallsorder han fått. De fick bara viska och röra sig sparsamt med trasor virade runt skorna. England hade avlyssningsmikrofoner. Günter Priens 2:e man ombord W. Spahr fick sedan kommando över egen ubåt U 178. Han överlevde kriget. U 843 som sänktes utanför Göteborg av 2 Mosquitoplan, de hade gått från Singapore via Island till Kiel med ädelmetaller. Men upptäcktes av engelska flygare. De är begravda i Kvibergs Kyrkogård, Göteborg. duncansby-head.jpgJag körde ut tillfyren Duncansby Head och tog kort av boken - Fyren-Havet där Prien gömde sig på botten. Det vare den 13 oktober kl 04.00. Det var dessa historiska vingslag som gör sådan här tur så spännande, försöka sätta sig in hur det var på den tiden - på botten här utanför? Tänk att ge sig in i Englands största marinbas och sänka ett slagskepp - det är stort, fascinerande. Under tiden jag såg Orkneyön, fyren, så blev det alldeles svart i vädret. Sekunden senare drog ett otroligt regn över oss, det blev alldeles svart. En kvart senare sken solen igen vid 19.00 tiden den 16 juni 1999. Efter att tagit kort körde jag tillbaka till byn och åt skorpor och makrill i tomatsås samt förberedde för natten på en äng vid sidan om den lilla hamnen. Det var tidig revelj. Jag läste om de kapitel som handlade om inträngandet i marinbasen via Kirksund. Det var inte lätt att sova, det blåste så "Eric" gungade. Alla tankar att få se detta skådespel i verkligheten, hur det en gång varit, så kom tankarna från Lilja i Hässleholm, blev det dimma då såg man ingenting? Ja, tankarna snurrade verkligen i huvudet. Jag vill minnas att båten skulle gå 07.00 och någon djup sömn på Hästens madrassen var inte att tänka på. Tusen tankar i huvudet, i boken stod att Prien sände iväg torpeder mot ett annat krigsfartyg, vilket var det? Var det "Repulse", som där stod i boken? Var låg "Royal Oak", gick det att se, har jag filmrullar tillräckligt? Allt snurrade i huvudet, klockan närmade sig 05.00, vågade jag somna nu? Fy vilken natt. Rätt som det var tutade en båt, jag for upp tittade ut och på klockan, 06.50 - 10 minuter kvar, oj då, bten-frn-scapa-flour.jpgdär var 30 meter kö till båten och de var på väg in i båten, nu blev det bråttom med jacka, kameraväska och med språng till bilen, tror nog jag var en av de absolut sista som kom ombord. Som väl fanns där både toalett och frukost ombord. Avståndet ut till Orkneyöarna är 1.5 svenska mil (Bjärnum-Hässleholm). Hur skulle denna dagen gestalta sig efter denna chockuppvakning i sista minuten? Det blåste rätt friskt, men båten gick stadigt, och vädret var bra, tack och lov. Den knappa timmen vilade jag - skönt. Nu har jag hört nyheterna kl 03.00 den 3 april 2009 med bl a att Deutche Bank håller på att sälja SAAB, God natt.