Skriv ut

 

Invigningen. 

Så kom då Birgitta från Majorna in i mitt liv, åtminstone ett par veckor i mars -55. Hon kom ofta in och snackade med oss på kvällar och nätter, hon kom nästan alltid med sin kompis Vanja som var invandrad från Ryssland.

Jag förstod att Birgitta var äldre och mer avancerad än jag. Så gick det som det gick, en morgon efter nattskiftet väntade hon på mej, helt oromantiskt förde treans spårvagn oss ”mej” mot den invigning jag så hett åtrått. Inget blev som jag drömt, men det var en tröskel att ta sej över, något att bli mogen av.

Efteråt ville min ”frälsare” låna 35 kronor (mycket pengar 1955). Hon fick låna 21 kronor som var allt jag kunde uppbringa, med löfte om återbetalning inom en vecka kysste hon mej till avsked. Jag såg mycket lite till henne och mina surt förvärvade slantar efter detta. Hennes sätt att låna blev säkert en inkörsport till prostitution fast med annat ”distrikt” än runt Göteborgs Central.

Stärkt av att äntligen vara man på riktigt gick jag ut i verkligheten, som efter denna milstolpe gått både upp och ner, fast funnits mycket värt att leva för.

Flikarna från ”mitt” Göteborg (Äventyrens stad) på femtiotalet bär ljusa minnen med spår av skuggor här och där. I mörkret runt fontänen på Järntorget skedde mycket. Allt var officiella hemligheter, polis, taxi och de flesta som måste korsa torget visste vad som hände i stänket från fontänen. Om någon var törstig en söndagsförmiddag till exempel, så behövde man bara hänga lite på ”disken” (ytterkanten av fontänen), strax stod det en langare med jätterock där med stort urval i de många fickorna i rockfodret.

I början av mitt boende på Prinsgatan, stod jag ovetande och halvt lutad mot sevärdheten, men som besökare i ”gatubutiken” blev jag tillfrågad: -Vad önskas!!! När jag fullkomligt överrumplad ruskade på huvudet, blev jag upplyst att om så var fallet skulle skulle jag inte hänga på disken.

Det kommer mer, Johnny