Skriv ut

”Hästminnen”

Från min tidigaste barndom finns inga hästminnen, vår gård var så liten. 

Den kunde inte föda en häst, bara de kor och andra smådjur vi hade. Men när jag var sex år fick min far köpa gården efter farfar, som slutat sina dagar. Då fick jag lära mej och förstå, att hästen var och är en av djurvärldens mest formfulländade varelse. Dessutom klok och kärleksfull.

Genom far, som var kavallerist i det militära, lärde jag mej även förstå att ”hästminne” inte bara är ett talesätt. 

Gården behövde minst två hästar, traktor fanns inte på kartan och vi var fortfarande, en med dagens mått mätt, fattig familj. 

Stoet ”Pärla”, valackerna ”Brunse” och ”Svarten” blev mina vänner, en vänskap som varade deras liv ut.”Pärla”, hade ett extremt hästminne, hon skyggade en gång för ett papper som
 flög upp ur ett dike, likadant när bussen kom. Hon blev orolig varje gång hon passerade de platserna. 
Det var tryggast att kunna busstiderna, som dock var få på den tiden.

”Brunse”, stod mej nog allra närmast, jag kunde sitta i hans krubba och tala med honom, mata honom med lite klöverhö och få honom att lyfta på foten genom att säga ”får jag foten”.
Varje morgon när jag gick till skolan öppnade jag stalldörren för att hälsa, givetvis höjde han huvudet och ”hummade”.

”Svarten”, förolyckades tyvärr, han hade under en natt fallit på rygg i ett dike och jobbat så hårt för att komma upp, så magen sprängts.Tårar i mängder från oss alla, han var en stor och pampig häst. Hästminnen har följt mej hela livet, och genom mitt jobb som lantbrevbärare under mina turer på landsbygden, har åtskilliga hästar blivit mina vänner.

 

(Bilderna på de Nordsvenska hästarna är tagna av C Brauer vid vid DM i skogskörning