Skriv ut

Miniföljetong
Detta lördagskåseri kräver en förklaring. Det kommer att skrivas i jag form, då undertecknad fann den stora kärleken redan för över trettio år sedan.
Den skrevs egentligen för minst tio år sedan och är helt fri från verklig upplevelse och har aldrig getts ut eller kopierats. Kanske kan den ge både glädje, kärlek och dramatik i en just nu splittrad värld.

AUKTIONSFYNDET, ”som ingen expert kunnat värdera”

Vägen till kärlek kan gå genom skogar, berg och till sjöar och städer.
Min väg till oändlig lycka föddes på sätt där romantik verkligen var en bristvara. Den föddes i en fyndkartong på en auktion, en vårdag för några år sedan.

Som ensam pensionär blev loppmarknader och auktioner en källa till gemenskap. Med drömmar om ett fynd ropade jag in en sån låda. Fyndet blev upprinnelsen till ett helt nytt liv, där jag fann lyckan i en sax och ett avklippt lillfinger från en kvinna. Nagellacket var rött, i alla fall på det som fanns kvar av nageln. Ett bisarrt fynd som jag behöll för mig själv, väl gömt i mitt bankfack.

Ett halvår senare var jag på auktion igen och hade fått ögonen på en vacker Lindomebyrå. Utropspriset på 500 kronor kunde jag inte motstå, men strax kände jag en stöt i sidan och en röst väste: Du får 500 kronor om du låter bli att bjuda på byrån. Jag kände att det rasslade till i min ficka, men när jag vände mig om, så fanns ingen tänkbar bestickare inom synhåll.

Lite blek, om än inte livrädd, vågade jag inte bjuda vidare. Än fanns det tid att spana in fynd och mina ögon föll på ”superbordet”. Där fanns en dalahäst av äldre årgång, den skulle jag bara ha!

Snabbt fick jag tag i hästens bakdel, medan en handskklädd hand tog tag i framdelen.
I trängseln mötte min blick de vackraste ögon jag någonsin sett. Jag måste ha drunknat i hennes ögon för ur min mun kom orden : Du får ropa in hästen om jag får bjuda dej på middag!

Fortsättning följer under några veckor framåt........