Skriv ut

Skrattar bäst som skrattar sist!

Vid mitten av 1950-talet tjänstgjorde jag vid en plutonchefsskola. Avdelningen skulle ha kvällstjänst och en tämligen nyutexaminerad sergeant var på vecko- och dagsprogram uppsatt som övningsledare med furir Claesson, det vill säga undertecknad som medhjälpare. Han hade inte kontaktat mig, men jag hade "läst på" det aktuella ämnet för att inte vara helt oförberedd. Soldaterna stod uppställda i kompanikorridoren klara för övning, men övningsledaren dök inte upp.

Det var torsdagskväll och traditionell ärtmiddag på mässen -kunde han möjligen ha dröjt sig kvar där? Ett telefonsamtal bekräftade misstanken. Han hade inte en aning om att han skulle leda kvällstjänsten och jag erbjöd mig att ta hand om övningen. "Nej för tusan - jag kommer" sa han. Tydligen hade han inget större förtroende för min kompetens.

Efter max tre minuter kom han i full karriär på en kronocykel som han hoppade av i farten. Cykeln rullade av sig själv ytterligare några meter innan den la sig till ro i adjutantens rosenrabatt. Själv störtade han in i korridoren till den väntande truppen. Såväl ansiktsfärg som andedräkt vittnade om att han till fullo avnjutit ärtmiddagens kulinariska specialitet.

Det märktes att han inte hade en aning om vad kvällstjänsten skulle omfatta, för han sneglade bort mot dagsprogrammet. Det satt emellertid alltför långt bort för att han skulle kunna urskilja texten och att fråga en furir var tydligen alltför prestigeladdat. För att få tid att tänka började han kontrollera soldaternas rakning, skoputs och övrig klädsel. Det skulle han inte ha gjort. Att punschstinkande flåsa varje soldat i ansiktet från en halv meters håll var inte speciellt välbetänkt.
Efterhand som han passerade hördes små försynta fniss och viskningar, så långt soldaterna nu vågade sträcka sig enligt dåtidens disciplinära regler. Han fortsatte med att visitera deras städutrymmen.

Med tydig stämma förkunnade han: "Jag kontrollerar tvättrummet" och påbörjade kontrollen. Han tog emellertid miste på dörrar och försvann in i en diminutiv städskrubb som låg vägg i vägg med tvättrummet. Det blev ett sjuhelsikes oväsen när kompaniets samlade förråd av skyfflar, hinkar och borstar sparkades omkring av den vilsekomne sergeanten.

Efter några sekunder kom han ut igen, om möjligt mera röd i ansiktet än tidigare, åtföljd av diverse städredskap. De välupp-fostrade soldaterna kunde nu inte hålla sig allvarliga längre utan gapflabbade. Han beordrade uppställning på kaserngården och marscherade ut till en övningsplats där han genomförde en, med tanke på omständigheterna, utomordentligt fin övning i ett rasande tempo.

Det var visserligen inte på den plats och inte heller den övning som programmet angett, men, som han självbelåtet och lakoniskt konstaterade när vi avslutade övningen strax före midnatt; "dom slutade min själ flina redan vid sjutiden - studentbeväringarna".