Skriv ut

"Backa-Kalens" mjölkhantering …och när han hade svårt att få in Brunte

När jag växte upp hade de flesta smågårdarna i byn kor och mjölken levererades till mejeriet för förädling. Det var handmjölkning som gällde, mor­gon och kväll. Mjölken silades i en mjölksil för att få bort even­ tuellt skräp som viftande kosvansar hade fört med sig. I botten på mjölksilen fanns ett fil­ter. Mejeriet sålde engångsfilter men det fanns många som hade textilfilter som givetvis tvättades mellan varje användning. Hygi­enkontroller genomfördes fort­löpande genom andelsmejeriets försorg.

En gång stod jag och väntade på min tur i lantaffären. All kom­mers skedde på den tiden över disk, kölappar fanns inte och som liten skolepåg fick man ofta känna på att "störst är först". 

Hade man tur kunde man få höra en och annan rolig replik­växling mellan handlaren och kunden. Den här gången skulle "Backa-Kalens Anna" köpa kal­songer till Kal (namnet något för­vanskat av hänsyn till efterlevande). Hon hade en gäll röst och de plagg som handlaren förevisade föll henne inte i smaken.

Hon skulle ha ett par "med dubbel röv - för när Kal sledet opp dom brugar ja ha dom när ja silar mjölken".

Lanthandlaren hade full kon­troll på vad som skedde inom kundkretsen. "Backa-Kalen" hade köpt en ny häst och när Anna kom till affären frågade handla­ren lite försynt hur det gick med Brunte.
Anna berättade så här med sin gälla röst: "Jo Kal hade litta svaurt o fau ing en, for han hade ju aldri vaed där for. Paugen fick hjälpe te o potta pau bagifrau o då gick de. Sin konne han ente fau ud en så paugen fick hjälpa te då osse. Men sen hade han lärt se o då gick de lättare".

"Paugen" växte upp och skaf­fade sig en egen gård. Han kalla­des "Backa-Kalens Erik", blev duktig lantbrukare och fick många barn. Han hade ju lärt sig hemifrån.