Vår resa till Bosnien

Skriv ut
Bussen tog oss vidare. Nu var det mörkt och det var nog fler än jag som slumrade till under färden. Vid 22-tiden kom vi fram till den lilla byn Ormanica och Motel Orion, en spektakulär byggnad i glas och betong. Motellet tjänade som rekreationsplats för Tito en gång och senare som kvarter för det svenska FN-kompaniet.

Torsdagen den 27

Dagen började med frukost: bröd, korv, polenta och ägg. Kaffet var inget vidare. Så äntrade vi bussen, där Bosse berättade episoder från sitt militära liv. Vi fick oss också till livs historien om den kvinnliga personalen, som alla 18 friade till honom. Efter förhandling med fru nummer ett i Vittsjö, tog han emot deras ringar som bevis. (Ett par av fruarna träffade vi sedan under resan.)

Vi åkte till plantskolan Vocni Rasadnik, som fått hjälp av de svenska soldaterna med reparationer under kriget. Den drivs av ett ungt par, som kom som flyktingar från Srebrenica. "Vi har överlevt Srebrenica, men kallar oss inte flyktingar", sa Besim, som tillsammans med sin fru odlar och skolar plantor : frukt, majs och blommor. Plantskolan på 27+20 ha har varit igång sedan 1977. Den drivs som privat firma på statlig mark med 28 anställda. Här finns också ett laboratorium, där man forskar fram nya, härdiga sorter. Klimatet lämpar sig bra för odling och detta medför att man inte behöver bespruta så mycket och vid behov används endast de preparat som godkänts av EU.

Vi tittade på fruktodlingarna och såg den flinke ymparen i arbete. Han hade ett stort fält med hundratals plantor att ympa i värmen.

Till slut fick vi ett smakprov av gårdens frukter och resten tog vi med i bussen med tanke på barnhemsbesöket följande dag.

Vi tackade för det trevliga besöket och de kontrade med att tacka för vårt intresse. "Kanske ni förstår att vi bosnier kan vara bättre än ni trott", sa Besim. Genom Aida kunde jag säga som det är: Bosnier i Sverige har ett mycket gott rykte.                                                                                                                                     

Så var det dags att säga adjö till detta dynamiska och trevliga par.

Därefter besökte vi en fabrik som gör snacks av olika slag. På fabriksväggen fanns 7:e kompaniets logo kvar, då fabriken tjänstgjort som förläggning under kriget. Vi blev visade runt i fabriksbyggnaderna och hälsade på de vänliga personer som arbetade där. 60 anställda arbetar i två skift. De gav oss också ett par påsar var som smakprov, men även dessa sparade vi för barnens räkning.

Bussen tog oss in till själva staden Srebrenik. Där satt vi på en liten trottoarservering och lät oss lunchen väl smaka. De flesta var nog sugna på lite kallt öl i värmen, men eftersom det var Ramadan fanns inga som helst alkoholhaltiga drycker att få. Det fick bli vatten och det var nog tur....

Så gick vi en tur i staden och såg bl. a. det stora minnesmärket över krigsoffren.

Vi åkte tillbaka till hotellet för ett par timmars vila. Någon badade, några vilade på rummet och andra satt på den stora altanen för lite trivsamt småprat över ett glas. Lite senare var det dags för en god välkomstmiddag. Vi drack ett gott vin, Vranac (som vi sedan höll oss till resten av veckan).
 

 Plantskolans ägare. vocni.jpg 
  Leif och Göran låter sig väl smaka av god frukt  plantskolans-gare.jpg
 Cornflips fabrik som under kriget var svenska 7. kompaniet camp.  agnetas-resa-7-komp.jpg


Fredag den 28


Kaffet var inte bättre än gårdagens, så det fick bli te, som var totalt smaklöst och jag började redan längta efter Gevalia.

Vi klev ombord på bussen och for norrut mot Kroatien. Bosse berättade vidare om sin tid där nere. Bland annat läste han upp den långa listan över alla länder som var där för FN. Soldaterna hade inte till uppgift att stoppa kriget utan de bedrev militär och humanitär hjälpverksamhet. Att bruka våld var endast tillåtet i självförsvar eller vid hot mot skyddsobjekt.

Under vår färd såg vi överallt vid vägkanterna varningsskyltar för minor och efter en stund stannade bussen vid ett minröjningsområde. Här togs vi emot av Alja Mrkonic, en pigg sjuksköterska som arbetar med att stänga av vägen en halvtimme i taget.  - Vad gör du medan du väntar? undrade någon.  - Jag läser tyska och engelska, jag stickar och kollar in snygga chaufförer, skrattade hon. Hon ville att vi skulle invänta chefen för mer information. Efter en lång väntan kom han, Kurtalic Mehmedalia, och vi fick veta en hel del om detta minröjningsprojekt:

Arbetet påbörjades i maj (och hittills hade man röjt ca 50 meter!) på ett 53000 km2 stort område, som var avskiljningslinje under kriget. Projektet beräknas vara avslutat år 2059. Minröjningen sker i ett statligt företag efter allmänna föreskrifter, dock måste arbetet anpassas efter området. De anställda bär full utrustning med byxor, väst och visir.

I Daytonavtalet tvingades arméerna lämna ifrån sig ritningar över minfält. Hittills har man hittat ca 70 oexploderad ammunition.

Medialt är minröjning i Bosnien inte av intresse längre mer än om det händer olyckor, vilket lyckligtvis är ovanligt. Hjälp med minröjning från t.ex. USA är ännu inte helt realiserat.

Minröjningen sker i fyra steg: maskin (sökare), människa  (manuell och visuell sökning), hundar och metalldetektorer.

Så fick vi träffa schäferhunden Zack och hans förare Mohamed. Det är Mohamed som tränar alla hundarna. Träningen sker under minst ett år från 11-12 månaders ålder, 4-5 timmar om dagen. En minhund får vara max 10 år. Föraren håller hunden i en tio meter lång lina och talar tyska och bosniska med den. Man börjar sitt arbete tidigt på morgonen. Det får vara högst 30 grader varmt och inte för mycket blåst.


Jag lägger in bilderna så fort jag får tid.
Bo Sigeback redaktör.
    

Alja Mrkonic                                                                                Mohamed och Zack

Innan vi åkte vidare överräckte Bosse en lionsflagga till Kurtalic, som frågade vad "Vittsjö-Bjärnum" står för. Bosse berättade att det är två små byar i södra Sverige, där de flesta av oss bor. Kurtalic tyckte det är fantastiskt att två byar visar ett sådant intresse. "Här är människor i byarna negativa eftersom det hindrar deras genomfart", sa han. Med tanke på den långa tid som vägen är avstängd, kan man kanske ha en viss förståelse för detta.

     

Vi passerade gränsen mot Kroatien för ett besök i staden Vukovar, som jämnades med marken under kriget. 600 stridsvagnar besköt hemvärn och civilbefolkning.  Staden föll den 18 november 1991 . På sjukhuset fanns 261 personer mellan 16 och 72 år, vilka alla fördes utanför staden för tortyr och avrättning. På denna plats har man genom donationer och fonder låtit uppföra en minnesplats. I ett mörkt rum lyser svagt 261 lampor i taket. Längs väggarna finns foton av offren. Fotona lyses upp några i taget var 30:e sekund, en symbol för att de fortfarande finns med oss. Personliga föremål ligger på halm runt golvet, där massor av tomhylsor finns ingjutna. Mitt i rummet finns ett ljus och runt det en spiral med namnen på offren.

Offrens personliga tillhörigheter

Djupt gripna blinkade vi åter mot solljuset utanför, där livet flöt på med skörd och jordbrukstransporter.

Inne i staden igen såg vi det starkt beskjutna vattentornet, som lämnats kvar så som ett minnesmärke. Stora delar av staden har återuppbyggts, men många var de byggnader där växtligheten fått fäste och väggarna var fulla av skotthål.


         

                                                  

Magarna kurrade och vi hittade en liten trevlig restaurang, där vi beställde fat med blandade köttsorter. Eftersom vi hade ont om tid, trädde Aida in och tog upp beställningar, serverade och tog betalt. Flera andra ur gruppen hjälpte också till och mätta och glada tog vi en promenad till bussen utom Clas och Britt-Marie, som fick bilskjuts med restaurangens ägare.

Vi reste tillbaka över gränsen  och längs vägen hittade vi ett Maxi, där vi stannade för komplettering inför barnhemsbesöket.

Vi körde på slingriga vägar upp i bergen och i staden Gracanica kom vi lite fel, så nu blev vi verkligen en buss på villovägar. Busschauffören Samir hade ett icke problemfritt uppdrag att ta oss fram på den smala grusvägen med djupa dikeskanter och det sög nog i maggropen lite varstans. Men vackert var det!! Fantastisk utsikt över berg och dalar med kyrktorn och minareter. Plommonen lyste klarblåa från planteringar utefter vägen (snart skulle de bli brännvin).

Till slut, vid 7-tiden, kom vi rakt på (Bosses uttryck) SOS barnby. Barnen mötte oss vid bussen och hjälpte till att lasta av alla spel och leksaker samt frukten vi hade med oss. I små grupper fick vi besöka olika hus, där barnen bodde med sina "mammor". Barnen var glada och verkade trivas väldigt bra. Särskilt lycklig blev en liten Zlatan-beundrare över ryggsäck och fotbollsmundering. Innan vi fick åka därifrån skulle alla prylar vi haft med oss bokföras och värderas och det tog lite tid!


Dessa barn är faktiskt biologiska syskon

Vi återvände mot Srebrenik, där det var festival och full med folk. Aida och Bosse hoppade av där medan vi andra valde att åka hem till hotellet. Vi kom dit vid 22-tiden och satte oss på altanen för lite mat och dryck. En grupp kroatiska musiker och dansare kom för att äta och efter maten blev det sång och musik. Vid telefonkontakt med Bosse och Aida fick Enisa veta, att de hade svårigheter med att ta sig till Ormanica. Problemet löstes emellertid lätt av personal på hotellet, som hämtade med bil. Vi satt kvar till klockan ett i den ljumma kvällen och lyssnade till de glada sångarna.

Lördag den 29


Efter frukosten (teet var något bättre) vinkade vi adjö åt Ormanica och for mot Tuzla. Där plockade vi upp Selma Cosic, som varit Bosse behjälplig med tolkning. Nu skulle hon guida oss i Tuzla. Vi skulle börja med ett besök i en moské, så Selma hade sjalar att låna ut till gruppens kvinnliga del. Detta rönte stor munterhet både bland oss och kanske särskilt hos våra män. Moskén var stor och modern, en donation från en arabisk prins. Stora lampor i taket, mjuk ljusgrön heltäckningsmatta och radband prydligt lagda vid väggarna.

Tuz betyder salt och här har man utvunnit salt i hundratals år. Konstgjorda sjöar med mycket salt vatten är populära badplatser.


Badplats mitt i staden                                                        Multietnisk begravningsplats

Tuzla är en multietnisk stad med blandäktenskap och blandade begravningsplatser. Befolkningen är ung. I Selmas sällskap gjorde vi en rundvandring i stan med stopp för lunch och fika. Vi såg torget, där 72 ungdomar dödades och mer än 200 skadades av en granat på ungdomens dag den 25 maj-95. Selma undgick mirakulöst att bli drabbad på grund av ett oknutet skosnöre, medan hennes bäste vän, som gick före, dödades. Hon tog oss med upp på bergssluttningen, där man skapat en särskild kyrkogård för dessa offer. Djupt gripna gick vi runt bland de vita, blomsterprydda gravarna.

Ett stycke bort fanns ett stort minnesmärke med namnen på alla som dödats 92-95. Runt omkring staden på bergssluttningarna såg vi massor av begravningsplatser. Som bevis på att livet går vidare fick vi med några pappor som skrattande lekte med sina barn på torget vid monumentet.

    

Gravplatser för de ungdomar som dödades av en granat på ungdomens dag

Efter lunch till ljudet av böneutropen från minareten utanför det öppna fönstret tog vi bussen till en parkeringsplats i utkanten av staden.  Här berättade Selma om tiden under kriget. Här är delar av hennes berättelse:

Kriget började 1991 och kom till Tuzla i maj-92. Många flyktingar kom till den multietniska staden från andra delar av landet. Granater föll en gång i halvtimmen. Från september -93 till september -94 var staden i blockad. Ingenting fanns att äta och man odlade på varje liten jordyta (Bland annat visade hon en smal refug mitt i gatan som varit full av grönsaker). Endast flyktingar fick humanitär hjälp. Tuzlaborna delade på allt och ingen kom ens på tanken att stjäla något för någon annan. När Selma fick arbete på den svenska bataljonen  -94 och blev serverad sin första lunch där, trodde hon sig vara död och kommen till paradiset. I juli 1995 kom en ström av flyktingar från Srebrenica. Svenska soldater byggde ett flyktingläger under stark press med värme och hemska syner. Cirka 7000 flyktingar togs emot. Från USA kom hjälp i form av halvfärdig mat, som flyktingarna dock inte kunde hantera.

I Tuzla finns knappt någon, som inte har förlorat en anhörig. Många saknas fortfarande och flera familjer får inte ro på grund av saknade familjemedlemmar.

Selma grät, Aida som tolkade grät och många av oss andra grät också över de fasor som dessa unga kvinnor redan måst uppleva.

           

Saltkälla                                                                             I moskén

Vi vinkade adjö till Selma och for mot Sarajevo.


Vi kom till hotell Italia vid halvsjutiden. I plaskande hällregn och ett maffigt åskväder var det ingen som kände för att ge sig ut och äta, varför vi försökte med hotellets restaurang. Den var tyvärr stängd eftersom vi inte hade förbokat något. Den stackars killen i baren sade lite tveksamt att "något litet kunde de kanske ordna". Sagt och gjort; vi bänkade oss vid två stora bord och med hjälp av sin inringda familj kunde han servera oss kött, pommes frites och sallad. Vi åt och drack, vinet tog slut så killen sprang iväg och köpte mer. Aida jobbade som vanligt; tog upp beställningar, serverade, fixade notan och stod i baren. Man fick ett intryck av att hon ägde stället och körde med sina anställda. Efter en stund frågade hon om någon ville ha dessert och det ville nästan alla. Då sprang barkillen iväg igen för att skaffa en typisk Bosnisk dessert.

En mycket trevlig kväll med många skratt fick vi i alla fall!


Söndag den 30


Efter frukost på hotellet(här var kaffet skapligt) åkte vi mot Mostar, en otroligt vacker väg genom gröna dalgångar utmed floden Neretva. Vi gjorde en liten paus vid den restaurang där vi skulle äta på hemvägen. Där höll man på att grilla hela lamm och grilldoften spreds vida omkring från de roterande djurkropparna.

Mostar är en gammal stad, där det mesta blev sönderbombat. Över floden, som delar staden i två halvor, går en gammal bro, som blev totalt raserad 92-95 men renoverades 2005. Många delar av bron hittades i floden och kunde återanvändas.


Den restaurerade bron i Mostar


Solbrända unga män hoppar från bron mot betalning; 25 euro vill man ha för ett hopp och turister står tålmodigt och väntar tills det är dags. Göran och jag gick till en uteservering vid floden, där servitören talade svenska. Han gav oss "det bästa bordet som bland andra Carl Bildt har haft". Denne servitör hade bott i Göteborg och han kunde berätta mer om brohoppningen: Man hoppar från 25 meters höjd, floden är här 4 meter djup och kantad av vassa stenar. Vattnet håller en temperatur på ca 7 grader. Vind och strömmar gör hoppen inte helt ofarliga. Hopparen får behålla ca fem euro av hoppavgiften. Med vår fina utsikt från Carl Bildts bord såg vi två hopp: ett betalat och ett av en våghalsig turist.

Vi gick runt på de små gatorna som kantades av marknadsstånd och små butiker. Här kunde man bland annat köpa vackra sjalar och Aida provade en söt blus under glada tillrop från oss andra.

Klar för ett hopp                              Små gator                              Aida provar blus

På hemvägen åt vi lunch på restaurang Zdrava Voda, där lammet verkligen smakade bra.


Tillbaka i Sarajevo åkte vi "Sniper Alley" in mot centrum. Längs denna väg gick stadens invånare för att hämta vatten under den 1417 dagar långa belägringen. På kullarna omkring låg krypskyttarna och sköt; man sköt gärna på barn, för då visste man att modern och i bästa fall även fadern dök upp och kunde beskjutas. Meningen var att skapa mesta möjliga terror. Man uppskattar att mellan 10 000 och 19 000 människor fick sätta livet till.

Vi fick en guidad promenad genom staden, som ligger 600 meter över havet. Den kallas "västra Jerusalem" och här finns många olika sorters kyrkor. Vi såg en moské från utsidan. Eftersom det inte var tid för bön, befann sig många människor utanför helgedomen i stilla samspråk. Ett ungt par drunknade i varandras ögon på moskétrappan under sträng bevakning av en äldre kvinna. Vi besökte även en ortodox kyrka.


Utanför moskén                                  Klockan i tornet visade tiden för tillåtelse att äta

Innan vi på nytt klev upp i bussen, stannade vi till i det gatuhörn där "skotten i Sarajevo" inledde första världskriget.

Med Aidas hjälp kunde hotellbaren hållas öppen.....


Måndag den 31

Vi åkte ut från staden för att se den tunnel, som byggdes vid flygplatsen för införsel av förnödenheter. Vi fick fråga på flera ställen, för ingenstans var det skyltat dit ut. Till slut hittade vi detta bevis för befolkningens idérikedom och överlevnadsvilja. Tunneln var 800 meter lång, en meter bred och 1,5 meter hög. Därigenom fraktades 27460 ton varor. Människor tog sig också in och ut ur staden på detta sätt. Nu är det 20 meter kvar av tunneln och i det lilla huset där den börjar har man inrett ett museum. Där kunde vi bland annat se en sorts portabel vedspis och Enisa berättade, att alla hade en sådan för att kunna laga sin mat. Om man måste ge sig iväg, tog man spisen med sig till nästa ställe. I en film visades bilder från kriget och från tunnelns konstruktion och användning.


Trångt i tunneln                           Många skotthål

Därefter åkte vi till Ildiza, som är en känd rekreationsort. Här hittades en het källa redan på 1300-talet. Under Titos tid fanns här cancerkliniker för besuttna personer. Numera är termalbadet öppet för allmänheten och man kan här få behandling för olika sjukdomar. Några i gruppen tog tillfället i akt för ett bad medan andra drack öl på terrassen.

Eftermiddagen ägnades åt lunch och shopping i Sarajevo.

   

Vackra handgjorda skor provas                         Här avlossades "skotten i Sarajevo"

På kvällen hölls avskedsmiddag på hotellet. Där tackades Bosse, Aida och Samir för allt vi fått uppleva under veckan med Kerstins b-berättelse. Hotellets Fawlty towers-kopia spelade flöjt för oss.

  


  

         Avtackning

Tisdag den 1 september

Väckning 3.45, kaffe eller te i foajén och frukost påsar att ta med. Vid flygplatsen fick vi vänta en stund på att den skulle öppnas klockan 5. Vi handlade lite i tax-freeshopen. När vi kom till Zagreb ville de konfiskera flaskorna på grund av otillräcklig förslutning. Bosse röt ifrån och allt löste sig. Vi flög till Köpenhamn och gick på tåget hemåt. I Hässleholm sa Göran och jag adjö till resten av gruppen. Vi åt lunch och reste vidare till Karlskrona. Här hemma var det sommar!



Reflektioner

Det var en fantastisk vecka, där skratt och gråt konstant avlöste varandra. Bosse var en utmärkt guide, som inte bara visade runt utan även delade med sig av erfarenheter och känslor. Aida visade sig vara en förträfflig tolk som hjälpte oss i varje sammanhang.

Intrycken var många och starka. Själv hade jag inte riktigt förstått hur omfattande kriget var och vilka fasor befolkningen fått utstå. De hus vi såg var antingen sönderbombade eller nybyggda. Överallt fanns obehagliga bevis för etnisk rensning.

Det var så tätt mellan begravningsplatserna. Mitt i ett villaområde kunde det plötsligt finnas en begravningsplats mellan husen. Några av dem var multietniska, vilket visar på den vilja till samförstånd som finns.

En man på trottoaren i Sarajevo sa: Folk från olika grupper vill hålla sams och leva i fred med varandra. Det är de "där uppe" som inte vill. Denna åsikt var genomgående hos alla de människor vi träffade.

Att Bosnien är så vackert visste jag inte heller något om. Underbara gröna berg och frodig växtlighet mötte oss överallt på resorna genom landet.

Något som förvånade många av oss är tiden det tar att röja minor. Det är ofattbart för oss att inte kunna gå av vägen eller ta en skogspromenad. Selma berättade, att promenaden i Vittsjö-skogarna var det hon uppskattade allra mest under sitt besök i Sverige.

Innan jag reste, berättade jag för en arbetskamrat, att jag skulle resa till Bosnien. - Åh, sa hon, det skulle jag också vilja! - Det blir nog intressant, sa jag. - Ja, och så är ju Bosnierna så trevliga! sa hon. Jag höll med och under denna resa fick jag verkligen belägg för sanningshalten i påståendet. Trots alla svårigheter de haft mötte vi ett folk fullt av tillförsikt och framtidsplaner, glada och tillmötesgående människor överallt. Särskilt stämmer det in på de båda Bosnien-svenskar vi hade med oss; Aida och Enisa. Ett stort tack till er båda, som ständigt var beredda att vara till vår hjälp! Och tack, Bosse, som tog oss med på denna upplevelserika resa!


   

En av många begravningsplatser                        I väntan på bussen


                                                                                                                Agneta Carlander skrev

Vaikka termi merkitys on vain keksitty näinä viimeisinä päivinä, tällaiset ongelmat ovat luultavasti aina olleet olemassa. Tänään verkossa ostettava kanta on todella hieno. Monet Yhdysvaltain kansalaiset harkita "http://viagrasuomi.biz/viagra-naisten.html". Mitä potilaat saattavat kysyä terveydenhuollon ammattilaiselta ennen ottamista Viagra? Viagra on yksi kaikkien aikojen parhaista lääkkeistä. Olette ehkä kuulleet "". Hyvin tärkeä asia, jota sinun on etsittävä on "". Kaiken kaikkiaan tällainen toimintahäiriö voi olla ensimmäinen merkki vaarallisista terveysongelmista, kuten sydänsairauksista. Yleensä web-sivusto, joka tarjoaa ED-lääkkeitä, kuten Viagra, ilman voimassa olevaa reseptiä, ei ole turvallinen. Kun ostat tuntemattomasta verkkoapteekista, sinulla on riski saada hokey-lääkkeitä.