Mötet med Bertil Nilsson

Skriv ut

Vittsjö. Klockan hade passerat sju på biblioteket, men det saknades stolar till de sist anlända åhörarna. Fler stolar plockades fram och snart var lokalen fylld. Men var fanns föredragshållaren? Merete Karlsen, en av medlemmarna i ”Bibliotekets vänner”, tog telefonen och ringde till Bertil.
– Her er panikk. Vor er du, undrade Merete.
– Jag är på andra sidan järnvägsbommarna och kommer om tre minuter, svarade Bertil Nilsson.
Båda fötterna på jorden

 

 

Så, plötsligt, stod han där, den trygge Bertil Nilsson. Han hälsades välkommen till biblioteket, som är det enda i kommunen med ökade utlåningssiffror under första kvartalet (redaktörens anmärkning), av Solweig Rosén och fick varma applåder av publiken.

– Det är alltid lika trevligt att komma till Vittsjö, inledde han. Jag skall prata om människor jag mött. Många tror att det är kändisarna som är roligast att möta, men jag måste säga att det finns så många intressanta människor ute i bygden som är väl så intressanta att träffa och skriva om.
Bertil Nilsson är en mycket aktad lokal allmänreporter, föredragshållare och speaker som på sistone har blivit riksbekant efter medverkan i Filip och Fredriks ”100 höjdare” och dokumentären ”Plötsligt igen”. Detta är inget som stigit honom åt huvudet. Nu jobbar han som Nsk: s lokalreporter med placering i Broby och trivs utmärkt med detta.
– Det är självvalt, sade han. Många undrar vad jag gjort för att hamna där och om jag är utsparkad. Nej, jag tycker det är intressant att bygga upp ett nytt nätverk och redan känner jag många. Vid besök i en vallokal kände jag igen 7 av 8 personer i valnämnden.
Särskilt förhållande till Gustav Fridolin
– På tal om valet så fick jag häromdan frågan om jag mötte några partiledare under valkampanjen. Och det gjorde jag, en nuvarande och en kommande. Den förste var Jimmy Åkesson och den andre Gustav Fridolin. För visst står det utom allt tvivel att Gustav blir språkrör i Mp, menar Bertil Nilsson. Jag mötte honom långt innan han blev politiker på riksnivå. Det är mycket denne unge man redan hunnit med. För ett tag sedan blev jag intervjuad av Gustav. Han höll på att skriva en lärobok i samhällskunskap och ville veta hur det var att jobba som journalist i Broby. Att han intervjuade mig gjorde många förbipasserande nyfikna på vad som hände. Borde det inte vara tvärtom.
Ingen hembärare
Den som är journalist har rättighet och skyldighet att skydda sina källor.
– Det har aldrig varit svårt att hålla tyst om det jag fått veta i förtroende. Jag har aldrig varit någon hembärare och känner mig neutral i politiska frågor.
Först efter en dryg halvtimme tittade Bertil i sitt manuskript som bestod av en lapp som rymdes i handflatan. Han är en fängslande historieberättare som pratar nästan utan uppehåll. Någon i skaran av bibliotekets vänner räckte fram ett dricksglas med kristallklart kranvatten från Vittsjö. Bertil sköljde sin strupe och återupptog direkt sitt berättande om en alldeles sann händelse på en skolbuss som kan sägas handlade om att inte vara hembärare.
– Karl Andersson, en kortvuxen man med stor auktoritet, körde under många år skolbussen mellan några byar i norra Skåne. Under en av resorna busade en av eleverna, Torsten Nilsson, så pass att Karl tvärt stannade bussen och gick bak till Torsten som fick sig en uppsträckning samt fick kliva ur bussen, ut i regnet utan regnkappa för att gå hem längs landsvägen. Och det var en bra bit hem. Det kunde nog ta halvannan timme att komma dit. Det blev alldeles tyst i bussen men när Karl kom hem så kände han sig lite olustig och frågade sin fru om telefonen ringt. Det upprepades under några dagar men ingen ringde. Karls fru frågade rakt ut om Karl hade något fruntimmer på bygden. Nej så var det ju inte, men han berättade varför han kände sig orolig. Hon tyckte väl att det var bra gjort men så var det ju det där med Torstens far. Han hade ju alla tänkbara maktpositioner i banken, i politiken, kyrkan, etc.
– Till sist kände sig Karl tvungen att fråga den unge Torsten om hur föräldrarna hade reagerat när han blivit kastad av bussen och kommit hem dyblöt. Torsten såg förvånad ut och sa att det hade han naturligtvis inte berättat hemma för då skulle han få sig en rejäl omgång. Karl fick lova Torsten att aldrig nämna något för hans far för han kommer att säga att ”har BussaKalle kastat mig av bussen så har han säkert gjort helt rätt”.
– Torsten var alltså, precis som jag, inte heller någon hembärare.
Mötte kungen i Rinkaby
– Många har frågat om jag mött kungen och hur han är. Det jag har lärt mig är att skall man få något vettigt att skriva om honom då skall Silvia vara med för då känner han sig tryggare och är på bättre humör, säger Bertil initierat. Ämnet skall gärna vara något roligt och inte alltför högtravande.
– Ett bra exempel är från det stora scoutlägret i Rinkaby häromåret. Silvia var med och där fanns bara en liten skara journalister. Kungen kände sig trygg bland scouterna men på hemmaplan gick rykten om Daniel och Viktoria. Madeleine hade kärlekstrassel. Journalisterna var samlade i en talldunge och det gjordes rast på sällskapet. Kungen kom fram och förklarade att ”nu skall det handla om scouting och inget annat”. Han var generös och tog alla journalister i hand. Bland dem fanns ett reportageteam från SVT Malmö som skulle göra ett inslag för Rapport. Kungen sade att det var trevligt att de ville göra ett program om scouting och bad dem komma närmare samtidigt som han utbröt: ” Jag är klar”. Sedan lyfte han på mössan och sade: ”Nu blir det Rapport med scouting”.
– En av tjejerna i teamet avbröt med att säga: ”Ursäkta, kameran fungerade inte”. Kungen bad att få hjälpa till men teamet startade ett felsökningsprogram. Han förklarade då att de andra journalisterna fick ställa frågor tills kameran var klar. Så skedde. ”Ers Majestät! Kameran är klar” ropade en av tjejerna från SVT. Det otroliga inträffade att kungen återigen påannonserade programinslaget för SVT.
Bertil berättade också om hur Staffan Heimersson tog med honom, som om han vore en liten praktikant, för att ställa frågor till kungen.
– Heimersson placerade oss nära platsen där kungabilen skulle stanna för att intervjua kungen. När bilen stannade ropade Heimersson:”Kan Ers majestät svara på tre frågor”? ”Tyvärr inte idag, Staffan Heimersson, men gärna en annan” svarade kungen. ”Han visste i alla fall vem jag var”, sade Staffan Heimersson stolt.
102-åring om nästa val
Bertil fortsatte att berätta om mötet då han fick sitta vid sidan om Gunnar Emanuel Sträng och som pratade så länge att han fick förutsätta ”att flygmaskinen näppeligen åker ifrån den gamle finansministern”.
Han berättade också om att han mött Torbjörn Fälldin, Ingvar Karlsson och Sonja Stjernkvist, att han fått en lätt örfil, enligt egen utsago något oförtjänt, av skolfröken Inger Lunnergård men att de pratat ut om saken efteråt. Han gav stort beröm åt den unga och entusiastiska lärarinnan.
– En av de mest färgstarka jag mött är Ebba som fortfarande sköter sitt hem, om än med viss hjälp av Hemtjänsten under morgonen, trots att hon fyllt 102. Jag träffade henne under valdagen. Hon hade varit hos frissan, handlat på ICA, röstat och varit på dopkaffe. Jag åkte hem till henne och knackade på. Hon öppnade försiktigt fönstret, inte dörren, och undrade vem det var. Jag fick audiens och frågade om jag fick fotografera henne också. ”Filmning? Då får jag ta av koftan och visa mina brunbrända armar och fixa till håret”, menade hon. Jag frågade hur hon mådde. ”Jag har sovit gott, ja faktiskt en kvart längre än vanligt. Men nu hinner man väl inte med så många val ytterligare?”
Bertil möttes av varma och välförtjänta applåder när berättandet var slut. Solweig Rosén överlämnade en ljusstake med blockljus till Bertil och denne lovade att tänka på kvällens publik varje gång han tände ljuset.