Mountainbikeorientering – något varje inbiten orienterare borde prova!

Skriv ut

BJÄRNUM. I mountainbikeorienterings-världen kallas en vanlig orienterare för markorienterare, en sådan som jag tillhör i vanliga fall. Själva intresset för att cykla mountainbike kom för några år sedan då jag insåg att det kunde vara en trevlig alternativ träning till löpningen. 

En bild på orienteringskartan och Jordgubbe efter vår första tävling tillsammans.

Så för två år sedan köpte jag min Jordgubbe (som min jordgubbsfärgade mountainbike så passande har döpts till) och har sedan dess trampat runt på stigar i skogen lite då och då under den varmare delen av året.

Mountainbikeorientering (som förkortas MtbO) är inte speciellt vanligt i Sydsverige. Desto vanligare är det i Danmark. Därför var det inte förrän i höstas som jag kom på idén att testa på mountainbikeorientering när Lunds orienteringsklubb gick ut med att de skulle ha ett litet klubbmästerskap i Revinge där alla var välkomna att delta, även om en inte tillhörde deras klubb. Så jag anmälde mig i damklassen. Vid starten hade jag en minut på mig att få fast kartan i karthållaren, förstå kartan (som skiljer sig en del från markorientering) och tänka ut åt vilket håll jag skulle börja cykla. Denna minut var alldeles för kort för nybörjaren jag. Trots att orienteringen var relativt lätt fick jag hela tiden hålla koll på reglerna som sa var jag fick cykla och vad de olika tjocklekarna på stigarna betydde. Dessutom går det makalöst snabbt att cykla på stigar istället för att springa i skogen, så att hänga med på kartan i farten utan att cykla in i ett träd var ett helt projekt i sig. På denna tävling hamnade jag på sjätte plats av åtta startande. Helt okej tycker jag för att vara min första tävling någonsin.

Eftersom det är snäppet för kallt för min smak att cykla på vinterhalvåret så pysslade jag om min "Jordgubbe" lite extra i november och ställde sedan in hen för vintervila i garaget i källaren. Två månader senare fick jag höra att Hässleholms orienteringsklubb skulle ha en tävling tillsammans med Lunds orienteringsklubb bara några kilometer hemifrån. Tja, varför inte? tänkte jag. Så, en snöig dag i januari klädde jag mig varmt och gick ner för att väcka Jordgubbe, som visade sig vara både utvilad och taggad inför tävlingen. Jag valde en mellansvår bana på 6 km och trampade runt den på 58 minuter. Snön gjorde, tillsammans med löven som låg under, att många av de branta uppförsbackarna fick avverkas till fots, eftersom bakhjulet bara snurrade på samma plats annars. En del av de rutinerade förarna hade satt på dubbdäck på sina cyklar vilket säkerligen underlättade trampandet i uppförsbackarna markant. Den största fördelen med att där var snö ute, samt att jag startade ganska sent, var att jag kunde spåra vilka vägval mina konkurrenter hade tagit. Dock fanns där flera olika banor att välja på, så den ouppmärksamme kunde lätt ha blivit lurad.

I skogen bakom Mölleröds Kungsgård utanför Hässleholm avverkades min och Jordgubbes andra orienteringstävling.

Denna tävling gick betydligt bättre än den förra tävlingen. Kanske berodde det på att jag kände mig lite extra trygg i mina hemtrakter, eller på att reglerna hade satt sig lite efter föregående tävling eller på att jag var lite mer beredd på hur fort en måste tänka för att hänga med. Troligtvis var det en kombination av allt detta. Samtidigt har jag själv inte tyckt att själva orienteringen i sig är supersvår i MtbO, speciellt inte för mig som är van vid markorientering. Den absolut svåraste utmaning är att ta sig fram på cykeln i ett bra tempo. Jag ser andra mountainbikecyklister som helt oberört cyklar rakt över stenmurar och ner för backar som är branta som stup, medan jag själv hoppar av och går för mindre. Jag tror att det finns många mountainbikeorienterare som går den andra vägen: de börjar med att cykla mountainbike och när de vill ha lite mer utmaning söker de sig till MtbO. Då blir utmaningen att hitta betydligt större medan stenmurarna och stupen inte rör dem i ryggen.

På denna tävling tror jag att min orienteringsvana och min lite mindre förvirring gjorde mig till klassens segrare, vilket inspirerade mig till att testa en något längre och svårare bana nästa gång.