Glimåkra bjöd orienterings-Sverige på storslagen stafett

Skriv ut

GLIMÅKRA. Den första regniga helgen efter en hel månads torka bjöd Glimåkra på en orienteringsfest genom att arrangera en av världens största orienteringsstafettävlingar: 10-mila. Det fanns ett fantastiskt utbud av web-tv-sändning, storbildskärm och liveresultat, som uppdaterades var 30:e sekund i mobilerna. Här kunde 24 timmars tävling avnjutas, både på plats och hemma i soffan. 956 lag var anmälda, fördelade på tre klasser: Tiomilakaveln, Damkaveln och Ungdomskaveln, där damkaveln var den största klassen med hela 347 lag. I denna klass deltog ett handplockat kombinationslag från klubbarna OK Milan/OK Gynge/OK Torfinn med målet att slå närklubbarna i kretsen, och lyckades!

Ett kombinationslag av klubbarna OK Milan (överst), OK Gynge (till vänster) och OK Torfinn (till höger). På bilden syns första, tredje respektive femte sträckan in action.

Detta fina kombinationslag kom till ca två månader innan 10-mila skulle arrangeras. Själv var jag väldigt sugen på att springa, speciellt eftersom tävlingen skulle vara så nära hemmet i år, men stod helt utan sugna klubbkamrater. Efter ett telefonsamtal med min syster framgick det att både hon och en klubbkamrat till henne var mycket sugna på att komma ner och springa. Dock saknade vi två personer för att få ihop ett lag. Någon vecka senare när både jag och min syster var på Sverigepremiären i orientering utanför Åhus mötte vi några stafettsugna medlemmar från OK Gynge och bestämde oss för att anmäla ett härligt kombinationslag tillsammans.

Två månader senare samlades hela laget en timme innan start på arenan i Glimåkra. För att få de bästa möjliga förutsättningarna för laget satte vi vår elit på första sträckan: Josefin Erlandsson från OK Milan.

I väntan på att startsignalen ska gå för damkaveln, där Josefin står någonstans i mitten, redo att kasta sig in i kartan med snabba ben.

Dock kom motgångarna tidigt. Efter att starten hade gått och trehundrameter snitslad startsträcka skulle avverkas trampade Josefin snett, trillade, slog sönder kompassen så all vätska inne i kompasshuset rann ut. Dessutom stukades foten rejält. Men Josefin som inte är något annat än en självklar fajter, reste sig upp ur dammet, provade foten och kom fram till att den var i tillräckligt duglig funktion för att ta sig runt hela banan. Efter att ha kommit fram till denna insikt hade hon inte längre tid att tänka på det, för därefter kom nästa utmaning: en hel orienteringsbana på över sju kilometer skulle avverkas utan en fungerade kompass. Dessutom var banan gafflad, vilket innebar att alla som sprang första sträckan hade banor som inte var exakt likadana. Med kontrollplockning i fokus plockade Josefin in många placeringar och från 3 km-livekontrollen in i mål kan vi se att hon plockade in hela 34 placeringar. Väl i mål växlade hon ut Mathilda Nilsson från OK Gynge på andra sträckan. Länge och väl stod resterande lagkompisar och väntade på Josefin vid utstämplingen. När hon väl kom haltade hon kraftigt. Då hade verkligheten kommit ikapp henne. Med en svullen smärtande fot haltade hon till tältet där hon fick foten lindad. Därefter hoppade hon på ett ben in till duschen, där hon fick hjälp att linda in sin rena fot på nytt. Resten av eftermiddagen bestod sedan av att sitta stilla på en stol framför storbildskärmen med livereultaten i mobilen i högsta hugg. Trots alla dessa motgångar hade hon bäst kilometertid i laget med marginal och gav oss en riktigt snygg startsträckstid att bygga vidare på.

Andra sträckan som var på 6,2 km avverkades stabilt av Mathilda och en dryg timme senare växlades Linnea Gustavsson ut på den tredje och absolut längsta sträckan i damkaveln. 9,8 km kämpade hon sig tappert genom. Någonstans mellan 5 och 7,3 km på banan kunde vi se på liveresultaten att hennes kilometertid började halka efter. Förklaringen kom efteråt när Linnea berättade att hon hade sprungit förbi sin kontroll bara några meter till höger om den, på fel sida om stenen, och därmed inte sett kontrollen. En lång extrasväng gjordes som slutade i frustration då Linnea insåg hur nära hon varit vid första försöket att ta kontrollen. 7,3 kilometerskontrollen var en så kallad varvningskontroll som båda de längre banorna fick genomlida. Denna kontroll satt högt uppe på en backe vid hörnan av arenan, där vi spänt stod och väntade på Linnea som sprang förbi med pigga ben. En timme och 45 minuter senare, efter en sväng upp i de hemska backarna andra sidan om målet, lämnade Linnea över nästa karta till den före detta Torfinnaren Jessica Nilsson. Jessica hade på något mystiskt vis, trots sin elitbakgrund, lyckats lura till sig stafettens kortaste bana. Denna klarade hon med briljans, med endast fyra minuter längre tid än vinnarlagets löpare, varpå hon dessutom tog in 20 placeringar till laget.

Medan Jessica kämpade på ute i skogen stod storasyster (skribenten själv) inne i växlingsfållan och väntade spänt på att få komma ut i den fantastiska naturen och leta skärmar. Lagom till uppvärmningsdags öppnade sig himmeln och ett iskallt spöregn sköljde över hela arenan. Smart som jag var hade jag gett lagledaren min regnjacka och denna tog jag på mig illa kvickt. Så där sprang jag omkring i uppvärmningsfållan, med regnjackan på och huvan uppdragen, fram och tillbaka över gräsplanen och förbi lagledaren ungefär var 30:e sekund för att fråga om någon förvarning hade kommit upp för Jessica än. För den som inte brukar stå där inne och vänta på sin lagkompis kan jag berätta att sekunderna är olidligt långa. Jag tänkte för mig själv att det inte kan ha gått så bra för henne trots allt, eftersom det tog sån tid. Men nu i efterhand så framgår det av resultatlistan att hon hade en av tävlingens bättre tider. Tillslut dök hennes namn upp i mobilens liveresultat och regnet hade börjat avta. Några sekunder innan den sista kartan växlades iväg drog jag av mig jackan och ställde mig redo bakom staketet.

Camilla står redo för att bli ivägsläppt på den sista sträckan av Jessica.

Orienteringsbanan var rolig och utmanande. Sällskapsmängden där ute varierade. För det mesta hade jag några tjejer runt mig men en sträcka i mitten på banan på kanske närmare 2 kilometer var jag alldeles ensam. Det tar lite längre tid att springa helt själv samtidigt som risken för att bli ivägfintad till fel kontroll är så gott som obefintlig. Efter 6,8 km kom varvningskontrollen även för mig och uppe på kullen väntade såklart lagmedlemmarna samt några från Torfinn som var med som publik. Då gällde det att sträcka på ryggen och hålla skenet uppe. Därefter följde en snitsling på säkert femhundrameter runt hela arenan. I slutet på denna var det nästan. omöjligt att hålla skenet uppe. Tack och lov såg jag ingen jag kände bland publiken på denna del av arenan. För att uppmuntras ytterligare i slutet av detta uppvisningsvarv gick snitslingen upp för något som brukar kallas för ”pulkabacken”. Fruktansvärt tung var den. Detta var bara början på en nästan två kilometer lång slinga upp och ner för backarna. Som om inte benen var trötta nog redan innan. När jag väl närmade mig upploppet kom ett nytt spöregnsområde in och när jag närmade mig målet var känslan av att ligga i en isvak inte långt därifrån.

Tillslut, 93 minuter och 8,7 orienteringskilometrar senare, kom jag i mål på precis samma placering som laget var när jag blev utskickad. Ett stabilt lopp med andra ord. Lättnaden över att äntligen vara i mål utan att ha gjort några större misstag som påverkade hela laget, gjorde att jag med lätta steg traskade droppandes in i omklädningsrummet i längtan efter en något för varm dusch som skulle göra att jag kom ur duschen med ångande röda fötter efteråt. Nackdelen med att starta sent är att varmvattnet ofta är slut. Och det var det. Så en dusch med lite halvljummet vatten fick duga följt av de varmaste kläderna min väska hade att erbjuda.

Innan vi gick till bilen för att köra hem hann vi även se starten för själva Tiomilakaveln. Det var skymning ute så pannlamporna lyste på alla löparna som stod redo för den väntande utmaningen.

Starten för Tiomilkaveln gick i skymningen och stafetten skulle fortgå hela natten lång.

Nöjda var vi allihopa i alla fall. Vi kom på plats 257 och hade nästan hundra lag efter oss. Dessutom slog vi båda våra närmaste klubblag: Hässleholms OK och Hästveda OK, vilket var det självklara målet med stafetten. Ett kombinationslag med stafettsugna löpare kan räcka långt!