VERUM. Verumsfödde Robin Gustavsson uttalade sig i Norra Skåne om sitt yrke efter 45 år som polis. Tidningen skrev: Redan som elvaåring hemma på bondgården bestämde sig Robin för att bli polis: – Två grannpojkar hemifrån hade blivit poliser. En i Malmö och en i Stockholm. Jag beundrade dem. Sedan betydde också polismannen Nore Delsmark, som jag kände, en hel del för mitt beslut att välja polisyrket.

Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Fjärdingsmannen biträdde kronolänsmannen med indrivning, polisverksamhet, vägtillsyn och annat.

I Verums socken var det en eftertraktad syssla. Tidningen Arbetet skrev den 12 januari 1927 under rubriken: Många aspiranter på en fjärdingsmanstjänst Till fjärdingsman i Verum valdes i söndags Nils Jönsson i Brogården med 71 röster. Edv. Olofsson, Bolberöd erhöll 41 röster, Georg Nilsson, Brogården 30 röster, Harald Kleist, Brogården, 20 röster, Ragnar Larsson, Brogården, 9 röster och Joh Persson, Brogården, 2 röster. Lönen bestämdes till 300 kr. per år. Stämman var så talrikt besökt, att man får gå tiotal år tillbaka för att finna motstycke. År 1924 hade lönen bestämts till 200 kronor per år.

Nils G. Jönsson (1898–1983)

Den som valdes hette Nils Gottfrid. Jönsson och var en tämligen otålig person med många bollar i luften. Han drev buss- och lastbilsrörelse tillsammans med Harald Kleist och därefter handelsrörelse i Stavshult. Den som kom tvåa vid omröstningen 1927 utsågs i januari 1930 till socknens fjärdingsman. Han var väl betrodd till sysslan och den 23 augusti 1932 skrev Arbetet: Den förutvarande fjärdingsmannen Edvard Olofsson, Verum, återvaldes enhälligt. Efter att Edvard Olofsson avlidit 1937 övertogs sysslan som fjärdingsman av toffelmakaren Johan Thörn (1902–1956). Efter att denne avgått på grund av sjukdom valdes Nore Eriksson.

Nore Delsmark var född vid Storvik i Gästrikland och kom hösten 1946 från Hofors kommun till Verums socken som fjärdingsman med tjänstgöring i både Vittsjö och Verum. Hans namn var då Nore Eriksson.

Nore Delsmark (1916–1984)

Han var gemytlig och trevlig men kunde ta i med hårdhandskarna ganska rejält. (…) Omkring 1951 övertog han ett mindre lantbruk i Björkefalla där han bland annat bedrev fåravel vid sidan av sin tjänst som polisman. Efter pensioneringen 1976 intresserade han sig helt för gården i Björkefalla. (Citat och porträtt från Ebbe Perssons artikel 13 april 2011.)

År 1951 var det sista frihetens år för Verums kommun. Den 1 januari 1952 bildades något som därefter i drygt 20 år (till 1/1 1974) hette Vittsjö storkommun. Då blev Verums och Visseltofta socknar ”ockuperade” av folket i stationssamhället Vittsjö. Visserligen har Vittsjö lyckats erövra duktiga verumiter som till exempel Klas Johansson på BP och Grus Knut Persson – båda komna från Horsaskog. För att inte tala om Arne Gunnarsson och Nilla Fischer. Och det hjälpte inte ens att polisområdet sedan gammalt hette Verums landsfiskalsdistrikt (tidigare kronolänsmansdistrikt). Ingen sådan bodde längre där. (Sigfrid Fluur bodde i Vittsjö och Alexis Nilsson bodde i Bjärnum.)

Inte ens den hygglige Nore Delsmark ville bo i Verum mer än fem år. Det var på en avstyckad gård i Brogården han bodde fram till 1951. Den gården kallade vi som bodde i byn för ”Nils-Jonas”.