VERUM. Det utmärkta magasinet ”Populär Historia” inledde hösten 2020 en artikel av Samuel Sundvall om det amerikanska inbördeskriget med några rader om en präst som före emigrationen tjänstgjorde i Norra Åkarps och Vittsjö församlingar. Texten inleddes tyvärr med en pinsam felaktighet om den göingske prästmannen Tufve Nilsson Hasselquists härstamning.

Den med god marginal största svenskspråkiga tidningen i USA under 1860-talet var Hemlandet: det gamla och det nya som gavs ut i Chicago från 1855. Den bytte namn 1870 till Gamla och Nya Hemlandet, och den lästes av svenskar i hela landet.

Tidningens grundare var den småländske prästen Tufve Nilsson Hasselquist (1816–91) som hade startat tidningen eftersom han var orolig att svenskarna skulle tappa sin »rätta« lutherska gudstro i det nya landet, där så många olika religiösa inriktningar fanns.

Hasselquist var även politiskt engagerad och tog ofta starkt avstånd från slaveriet. Tidningen Hemlandet kom därför tidigt att ge sitt fulla stöd åt det slaverifientliga republikanska partiet, med Abraham Lincoln i spetsen.

VERUM. De två besöksstolar som fanns i min fars butik i Brogården ska enligt obekräftad hörsägen ha tillhört löparstjärnan Gunder Hägg, vilken haft dem i sin butik i Malmö.

Hägg drev några år en sportbutik i Malmö och hans inventarier såldes efter konkursen 1948. Denna sittmöbel – som var en välkänd stålrörsstol i funkisstil – hade på 1930-talet utformats för Nordiska Kompaniet av den legendariske arkitekten Sven Markelius.

Tre av min fars stamkunder i butiken brukade omväxlande sitta på denna stol. En av dem var vedsågaren Sixtus Persson (1885–1960) från Mölleröd, som sedermera bodde i ålderdomshemmet. En annan var jordbruksarbetaren Oskar Olofsson (1904–1987) från Magnarp. Den tredje var skorstensfejarmästaren Knut Storm (1919–1977) från Vittsjö.

Denna gamla Markeliusstol från min fars butik i Verum var hårt sliten och är varsamt renoverad av författarens svärfar.

VERUM. Vi har nyligen fått veta att Sven Larsson i Verum tilldelats årets ledarstipendium för Hässleholms kommun med denna motivering: Sedan ungdomen har han varit aktiv medlem i Verums GoIF och är fortfarande den eldsjäl på vilken föreningen vilar. I perioder av sviktande verksamhet och intresse har han alltid hållit ut. Han är den som alltid ställer upp vare sig det handlar om styrelsearbete, tränare, lagledare, vaktmästare eller ta på sig andra uppgifter för att en förening ska fungera. Han återstartade fotbollsverksamheten för drygt 20 år sedan och har dessutom varit drivande i föreningens bordtennisverksamhet. Utan honom hade föreningen förmodligen inte funnits. Tidningen Norra Skåne kallar Sven Larsson för ”Mr Verum”. Skribenten Bertil Nilsson, alias Obon, har ibland omtalat honom som teknikern och tv-experten ”Sven Antenn” i Verum.

Jag som skriver detta är en inbiten främjare inte bara av Verums GoIF (där min medverkan dock inskränkte sig till att vara föreningens revisor några år) utan av hela bygden där jag föddes och tillbringade mina första tjugo år. Inte minst byn Brogården i Verum ligger mig ”varmt om hjärtat”. Här nedan ses två bröder Larsson, Torsten (t.v.) och Sven (t.h.), som bägge var födda på gården Bygget i denna by.

VERUM. Peter Bengtsson Harrison (1846–1883)
I Tågarps by i Verums socken föddes den 3 mars 1846 sonen Pehr som det fjärde barnet till fattige backstugusittaren Bengt Olsson (1810–1887) och hustrun Anna Åkesdotter (1815–1882). Fadern till Per kallades i bygden för ”Kru-Bengt”. Föräldrarna fick under åren 1834 till 1861 sammanlagt nio barn, fem söner och fyra döttrar. En son och två döttrar dog i späd ålder.

De sista tio åren av Kru-Bengts levnad var han noterad som gårdfarihandlare. På 1850-talet fick familjen understöd genom att en byggnad i Tågarp inköptes för fattigkassans räkning. År 1860 utbetalades dessutom 7 riksdaler med noteringen ”Till Bengt Olssons barn”. Efter hustruns död 1882 var Bengt inhyst hos sin svärson Jöns Kronvall i Brogården. Det var under denna tidsrymd som sonen Peter Bengtsson Harrison avled i Utah, blott 37 år gammal.

Per Bengtssons anfader hette Olof Haraldsson och om hans bakgrund kan detta berättas: Ola eller Olof Haraldsson, som var Per Bengtssons farfar, hade före flytten till Verum varit betjänt på Tommarps kungsgård åt generalen Cederström under 1801. Ola dog av drunkning i Verumsån i december 1822 (43 år gammal). Han hade drivit lönnkrog (därav beteckningen Kru). Vid Sågbacken i Verums by låg ett gatuhus som kallades Verums Krog och grinden vid vägkorsningen där kallas Kru-ledet.

Per Bengtsson hade först drängplatser i födelseförsamlingen och i Osby socken. År 1872, vid 26 års ålder, började han som bodbetjänt hos handlanden och förre sergeanten J. F. Aspegren (1830–1877). Per noterades som handlande och mormon när han flyttade in till Hässleholm (tomt nr 33) år 1874. Det var därifrån han noteras som utflyttad till Amerika i november 1876. Vid sin utvandring slog han följe med ett par familjer från Trolle-Ljungby som även reste till ”Mormonernas himmelrike” i Utah.

VERUM. Den 18 maj 1861 fick hustrun Bengta Andersdotter på ”Gummesagården” i Hästberga en son som i dopet tilldelades namnet Erik. Denna person är troligen ensam, av alla som är födda i Verums socken, om att vara representerad med sju tryckta skrifter i Kungliga Bibliotekets boksamlingar. Skrifterna finner man i katalogen ”Libris” med namnet ”Wennerberg, Erik (1861–1938) – författare”.

Om det 24-sidiga häftet Svenska afslöjanden (här längst till vänster) skriver en anmälare i Öresundsposten 1906-03-27: … boken, som är i sin sammanställning ett jämmerligt fuskverk, består af en i nära nog rå form framställd kritik af postverk, underdomstolar, domare, kronofogdar och länsmän m. m. En annan något mer välvillig recensent skriver: Den är visserligen ett fuskverk. Men då författaren troligen första gången tagit sig för att skriva något, kunde det ej bli ett mästerverk.

Familjen och de sju barnen på ”Gummesagården” i Hästberga
Fadern hette Nils Gummesson och makarna hade sedan de ingått äktenskap 1853 fått barnen Nils 1854, Ingar 1856 och August 1858. Efter Erik föddes Per 1863, Hanna 1866 och slutligen dottern Bilda 1873. Två av sönerna, Erik och August antog efternamnet Wennerberg och sonen Per antog namnet Ekberg. Brodern August Wennerberg blev skollärare i Vittsjö socken 1881. Hans verksamhet där fick dock ett hastigt slut. Han lämnade sin tjänst där redan i december 1886. Skälet till att Wennerberg hastigt lämnade Vittsjö står att finna i den tidens nyhetsorgan på ömse sidor Atlanten.