VERUM.

Ett präktigt stånd av Gulmåra (Galium Verum) med en ensam vit Röllika (Achilléa Millefolium).

Rubrikens ört Gulmåra som Linné kallar Galium Verum d.v.s. ”äkta Galium” bär många folkliga namn. Den kallas på olika håll i landet för Jungfru Marie sänghalm, Honungsgräs, Mjölkysta, Förargelseblomma, Osämjegräs, Viloreda eller Frillogräs. Det förstnämnda namnet är knutet till legenden om att man lade Gulmåra i ett litet barns (helst Jesusbarnets) vagga för att skydda det mot trolldom. Det sistnämnda handlar om att blomman kunde göra kvinnor kärlekstörstande. Det har sagts att den ströddes på salsgolvet till fest för att göra männen ondsinta och fruntimren kärlekskranka.

På hemsidan för Skåneledens etapp mellan Verum och Vittsjö beskrivs naturen längs Vieån i dessa ordalag: Vandringen går genom Verums naturreservat som består av öppna betesmarker, gamla lövträd och rikt fågelliv. Här kan du uppleva en varierad kulturmiljö med spår från tidigare odling och ängsbruk. På våren blommar backsippor och andra hagväxter i området.Vieån, som löper parallellt med leden, är naturligt krokig med fina strandängar och trädridåer. Vid Mölleröd finns forsar, vattenfall och ett gäng jämlöpande rullstensåsar. Ån är viktig för fiskar, musslor, fåglar och kring den finns spännande växter.

De namn som vi skulle lära oss i skolan var ibland inte samma som jag hade hört användas i min närmaste omgivning - för att inte tala om de latinska namnen, som jag ju aldrig hört någon uttala. Den fågel som folket kallade Skogsskàda eller Ollontocke fick vi lära oss benämna Nötskrika och på latin hette den Garrulus Glandarius. En Alika skulle kallas Kaja eller på latin Corvus Monedula. Den enda fågels latinska namn som fastnade i minnet var Grus Grus, dvs Trana.

Med växterna var det lika förvirrande. Den växt jag kallade Alnamärke eller Rallarros och som vissa kallade Rävarumpa fick vi veta skulle heta Mjölkört och våra lärare ville helst kalla den för Chamaenérion Angustifolium. Den växt som jag för min egen del kallade Rävarumpa hette tydligen Ängsfräken och hade det latinska namnet Equisétum Praténse. En annan galenskap var ju att en av de vitaste blommorna - det envisa ogräset i gräsmattan - skulle kallas Röllika.

Etnobiologerna står helt på min sida. Så anser t. ex. Ingvar Svanberg att: … alla försök att skapa riksnamnsordlistor i sig är onödiga och att de folkliga namnen har lika stort värde som floraboksnamnen. Det finns ingen växt som heter något annat än det man vanligen - och i en viss bygd - är överens om att kalla den.
Han raljerar över att det ofta - helt obefogat - tvistas i massmedierna huruvida en växt ”egentligen heter” si eller så och konstaterar i sin slutledning att floraboksnamn endast bör skapas när folkliga benämningar saknas.

Här ses en beskrivning av växten Achilléa Millefolium d.v.s. Röllika. Växtsläktet är uppkallat efter Akilles i den grekiska mytologin. Akilles soldater sägs ha använt röllikor för att behandla sårskador. Röllikan bär därför de folkliga namnen ”Soldatört” och ”Sårläka”. En nära släkting till Röllika heter ”Nysört” och kallas ibland ”Vitpytta”.