VERUM. På Emmaboda Bryggeri i Småland har man tillverkat öl med ett mycket spektakulärt namn. Det är en hyllning till den bayerske bryggaren Carl Fredrik Uebel som på 1860-talet startade ett bryggeri på gården Korrö. Han lät även anlägga en krog i den största av de tre källare som finns ingrävda i en backe vid gården. Korröölet hade inte bästa rykte men åtgången var ändå god, eftersom landsvägen gick genom Korrö och många stannade till här och tog sig en öl eller två. Enligt Uebel tillverkades "herrbir, frubir och lushundsbir" i bryggeriet. Efter Uebels död fortsatte sonen verksamheten fram till 1890, då bryggeriet flyttades till Tingsryd.

Öletikett från Emmaboda Bryggeri

Från min uppväxt i Verum minns jag att ”lusahunnabir” var det vedernamn som gubbarna gav den usla Klass 1-pilsner de köpte i byns lanthandel. De tyckte ju inte att detta svaga öl gav tillräcklig berusning och ansåg att det passade bättre för en ovärdig person d.v.s. en lushund.

”Lusahunn” tillverkad i Verum omkring 1930

Men hemma i min barndomstrakt i Verums socken hade ”Lusahunn” också en helt annan innebörd. I en folklivsuppteckning som gjordes på 1930-talet berättade snickaren Janne Tufvesson Lindgren, som var född 1876, att hans far (Tufve Eskilsson i Tågarp) och farfar (Eskil Persson på Skottet/Magnarpstorp) liksom de flesta i socknen tillverkade kistor, sängar och soffor, däribland också ”lusahunnar”. Den sistnämnda produkten, små förvaringskistor (40 cm långa och 30 cm höga), hade en stor betydelse i samband med männens försäljningsresor till städerna och marknaderna på den skånska slättbygden.

Janne Tufvesson Lindgren (1876–1942)

Det man fick i betalning för lusahunnarna fick man enligt gammal och väl etablerad hävd använda för att festa i staden. (Lusahunnarna användes mest som förvaringslådor för klädespersedlar av flickor som efter konfirmationen skulle ut för att tjäna som piga, men även i hemmen till förvaring av barnkläder.) Avsaknaden av ett liknande system då göingebönderna under 1900-talets början kom igång med att under december månad i de skånska städerna Malmö och Lund sälja julgranar ledde till att deras hemmavarande hustrur fick fira julhelgen med ”luspanka” och tämligen försupna makar.

Ett normalt vagnslass på en äcka (vagnsresa) till staden var sju kistor och två lusahunnar. Snickeriet inom Verums socken var främst specialiserat på ek- och furukistor, lusahunnar, soffor och långsängar. Enligt Janne Tufvesson kunde en snickare tillverka fyra soffor i veckan som sedan såldes för ca 7 kronor stycket. En furukista som betalades med 1 krona och 50 öre gick att tillverka på en dag. Detta vid en tid (kring 1900) då en fabriksarbetares daglön var 1 krona och 30 öre. Det berättas att torpare som inte hade egen skog på 1880-talet kunde köpa stora träd för 75 öre stycket.

Ekkista tillverkad i Verums socken

En upplysning som Janne Tufvesson lämnar är att resorna neråt slätten ofta gjordes med primitiva ute i skogen slöjdade vagnar, som sedan såldes som ved för två kronor. Någon vagn behövdes ju inte för hemfärden när alla varorna avyttrats. En sådan vagn, gjord av bokträ och helt utan metallföremål, kunde tillverkas av två man på en dag. Ofta bytte man sig till säd eller ärtor från slättborna. De som hade sålt vagnen som ved fick klövja lasten på hästens eller oxens rygg och själva vandra den långa vägen hem.

Det berättas att göingarna ibland drev gäck med de dryga släboarna på marknaderna söderut. För 40 öre kunde de få ett extra ornament på sängarnas ryggstöd. Sådana figurer, som var snidade eller ibland av gips, kallades ”Göingakungar”. Enligt Janne Tufvesson ”skojade man litet med de som tröga ansedda slättborna. Man målade till exempel halva mustaschen röd och halva blå vilket väckte sydskåningarnas beundran”. Den som dekorerade alla möblerna var målarmästern Ola Johannesson Lönnblad (1833–1922), som levde sina sista år på Verums ålderdomshem ”Backstubo".

Före öppnandet av järnvägslinjen mellan Vittsjö och Hässleholm år 1890 hade Verum och Norra Åkarp tävlat om rangen som den främsta möbelsnickerisocknen i Göinge. I en historik utgiven av Norra Skånes Möbelfabrikantförening sägs: Vilken av socknarna N. Åkarp eller Verum som haft flest tillverkare av göingemöbler är väl svårt att avgöra. Säkert är dock, att från Verum har otaliga lass därav under slutet av förra århundradet med hästar eller oxar som dragare, sökt sig ner över Skåne till marknader. Men det var stationssamhället Bjärnum som gick segrande ur tävlan om utvecklingen av snickeriet till industriell skala. Järnvägen kom dit 1890 och under perioden fram till 1920 grundades ett stort antal möbelfabriker med maskinell drift.

Bilder från uppteckning om möbelsnickeriet i Verum 1938

Arbetsvagn för utkörare- eller släboäckor.

Denna vagn, som togs i bruk omkring 1860, donerades 1967 till Västra Göinge Hembygdsförening av Thorvald Jönsson i Magnarp (oftast kallad Jössa-Thorvald), vilken ses som kusk på bilden till vänster och på porträttet till höger därom.