SYDAMERIKA. På gränsen mellan Bolivia och Peru ligger världens höst belägna navigeringsbara sjö, Titicaca. Peruanerna hävdar med bestämdhet att dom har fått den del som är Titi, den vackra delen av sjön, medan bolivianerna har fått caca, den inte så tilltalande delen. Sanningshalten av detta påstående får dom reda upp själva, jag har bara sett en helt fantastisk vy. Mörkblått, kristallklart vatten och hög och ren luft.

Titicacasjön erbjuder mörkblått, kristallklart vatten.

Från staden Puno på den peruanska sidan tar vi båten ut på sjön. Målet för dagen är att besöka Urosindianerna som bor på flytande öar ute på sjön. Med motorbåt tar vi oss genom växtligheten för att ta oss ut där indianerna har sina samhällen. Genom att fläta vass som växer, med extra vassdelar skapas ett relativt fast underlag. En viss fjädring kan dock märkas då man landstiger på vassöarna.

Med sång och handklappning togs vi emot av Urosindianerna på ön.

Dessa samhällen lever i stort sett endast på det som sjön erbjuder. Alla byggnader är gjorda av vass. Självklart är även båtar konstruerade av detta material. En del av vassväxten är ätlig och serveras både grillad och rå.

Välfyllt skafferi med färsk fisk.

Genom att skapa ett hål i vassgolvet och sänka ner ett nät i vatten, skapas en damm med levande fisk. Ett ganska praktiskt sätt att alltid ha färsk fisk tillgänglig. Fisk är huvudfödan för vassöarnas innevånare.

 Vass kan även ätas rå.

Konsthantverk är den vanligaste formen för att få in kontanter bland ursprungsfolken. Så även här på öarna ute på Titicacasjön. Broderade dukar, flätade band och annat framställer kvinnorna som sedan säljs till besökarna.

Kvinnorna tillverkar konsthantverk som kan säljas till turister.

Bar och restaurang är ett måste för att locka turister.

Ett samhälle som vill locka turister måste erbjuda möjligheten att äta och dricka. På dom större öarna finns tillgång till mat och dryck. Förutom restaurang finns hotell med övernattningsmöjlighet.

Fantastiska båtar av vass.

Katamaran speciellt konstruerad för turister.

El saknas helt på öarna förutom små solcellspaneler. Dessa är dock endast avsedda för att ladda mobiltelefoner med. Hur enkelt människor än lever verkar behovet av mobiler vara stort. Med tanke på hur mycket vi använder dessa kan man knappast klandra dessa indianer långt ute på öarna i Titicacasjön.

Laddstation för mobiler.

Väl tillbaka i Puno väntade nästa upplevelse på en restaurang. Jag skulle smaka en peruansk specialitet, grillat marsvin. Men det är som man säger, en helt annan historia.