Utanför knarrar snön under någon som går förbi; kanske en granne på väg hem med mörk öl i en liten, väl dold flaska.

Det blir tyst igen.

Mor tar fram ett lindat paket—bara grovt tyg runt—och öppnar det försiktigt: ett par vantar som hon stickat av restgarn. Inte vackra som i staden, men tjocka och varma, och nyss fyllda 7 årige Nils ansikte spricker upp som om ljuset fått en ny källa i rummet.

”Jössa Åke” som far kallas på bygden har snickrat en liten flöjt av en slätad kvist; tonen är ojämn och trevar sig fram, men den smyger över golvet som kattens mjuka steg.
Talgljuset brinner ned, och mor tar fram ett nytt, en vit liten knöl som ska bli till ännu en timme av ljus.
Far lägger på en vedpinne i spisen, och lågan växer, liksom värmen.

Det pratas lågmält om morgonen: julottan som kommer att kräva att de går långt innan den första ljusningen, 4,5 kilometer över den frusna vägen, med sjalar hårt knutna och andetagen som ryker ur munnen.
De pratar också om året som gått—skörden som blev mindre än tänkt, potatisen som frös i källaren, men också kon som kalvade, den där gången då ån bröt isen tidigt och fyllde vattentunnan utan arbete.

Barnen somnar nästan sittande, men lyfter huvuden när far börjar sjunga en psalm, lite för lågt för att vara för någon annan än dem själva. Rösten är sträv, saknar de höga tonerna, men bär en stadig botten; mor lägger sin röst ovanpå, tunn men klar. Det är inget kor, ingen orgel, bara två röster i ett litet rum som känner att de är del av något större än väggarna kan hålla.

En krans av granris hänger över dörren; barren doftar mjukt och skog.
Ingen julgran står i hörnet, inga ljus på grenarna, inget glitter—bara en enkel krans och halm på golvet.

På hyllan ligger bröd som räcker precis, och en skål med kålrötter som väntar på att ätas upp innan kylan tar dem. I ett hörn, där skuggan är som djupast, står en hink med vatten som inte frusit helt—far bryter den tunna hinnan med fingertoppen och häller varsamt till spisen.

När kvällen drar sig mot natt tar mor fram en liten säck. Hon häller ut några torkade äppelskivor i barnens händer; de tuggar långsamt, som om varenda bit måste räcka hela vintern. Far stryker handen över bordsskivan, känner årens spår efter knivar, tallrikar, knogar.
Han säger att julefriden nu råder, inte som ett påbud från höga herrar, utan som ett löfte dem emellan: att under dessa timmar ska ingen hård röst höras, inget skarpt ord släppas över tröskeln.

Talgljuset brinner till en stubbe och slocknar med en liten suck. Det sista glödet i härden tecknar röda ögon i mörkret.

De bäddar ned barnen bland halmen och filten om dem, lägger kläderna nära för morgonen.
Ute har vinden mojnat, och en stillhet lägger sig kring torpet som om snön, skogen och det smala taket kommit överens.

Det enkla är inte fattigt just nu; det är koncentrerat.

En skiva fläsk väntar, en psalm ligger kvar i luften, en väg leder till kyrkan i gryningen. De håller om varandra i ett rum med svag värme och stark kärna, och julen blir vad den alltid varit här: ett litet, varmt rum mitt i den stora, kalla världen.

Det är fortfarande mörkt när de vaknar.
Yngsta barnet gnuggar sömnen ur ögonen medan den äldsta hjälper till att knyta kappor och vira sjalar tätt runt halsarna. Luften utanför är så kall att andedräkten blir små moln som försvinner i natten; varje steg knarrar i snön och gör vägen till en rytm som håller dem samman.
De går i en tät klunga: 13‑åringen går först, håller en liten lykta i sin hand, visar vägen över frusna gärden. De mellanliggande barnen trampar i varandras fotspår för att spara kraft, viskar om psalmer de kan, om hur det luktar i kyrkan.
De minsta, 4‑ och 2‑åringarna, går med stapplande steg; ibland tar någon av de vuxna en liten i handen eller så bär de ett av barnen en bit för att det inte ska frysa om fötterna.
Kläderna är tunga och grova, men varma: yllekappor, stickade vantar, mössor som sitter snett.
Ibland stannar de för att knäppa om en knapp eller dra upp en krage, och då hörs bara vinden och det dova skrattet när någon trampar i en snödriva. Lyktan kastar ett gult sken över snön; skuggorna blir långa och mjuka.
En bit framför dom syns ljuset ifrån folket i Matberga som precis gett sig av för att göra det samma som Jössa Åkes familj, möta Juldagsmorgon med Julotta i kyrkan.
Hans Jöransson som han heter har turen att äga en häst som drar en sliten vagn där de äldre på gården får åka, även de minsta barnen sitter där och håller i facklor.

Efter den långa vandringen skymtas kyrktornet som en mörk silhuett mot den klara himlen.
När de närmar sig kyrkan blir stegen långsammare.
Det är en helig tystnad som inte kräver ord; barnen känner den i kroppen.
De går in tillsammans, tar av sig mössorna och låter kylan bytas mot doften av talg och gamla träbänkar.

Julottan börjar — och i den lilla värmen sitter sju barn tätt intill varandra med mor och far på varsin sida om dom, trötta men vakna, redo att lyssna.

Ungefär så kunde en typisk Jul se ut mitten på 1700 talet.