FAGERÅS. Klockan 8 på lördagsmorgonen åkte tjugotalet förväntansfulla personer iväg på en dagsutflykt, som Thord och Viveka Johansson hade ordnat och planerat.

Här är gruppen färdig för avresa.

Efter en kort bensträckare i Värnamo bar det vidare mot Fagerås med sina påskliljor. Här mötte Lars, svärson till grundaren Arne Andersson, upp. Han berättade att Arne hade fått ett 20-tal lådor med avdrivna lökar 1974 från en lokal handelsträdgård. Han planterade dem i det steniga området bak ladugården. Det skulle bli en överraskning till hans fru, men han visste ju inte själv hur det skulle gå. Våren kom, och när han fick se resultatet fick han ”blodad tand”


Efter några år kom lökarna direkt från Holland, eftersom det nu hade blivit så stora mängder. Folk började komma och besöka, och nu satte han upp till 60 000 lökar varje år!

Första tiden planterade han ca 12 lökar i ett större hål, som han grävde upp, och lade sen tillbaka torvan ovanpå. Senare lade han lökarna direkt på marken och täckte sedan med matjord. Jorden tog han från en plats på gården där det var lite mer näringsrik jord. För det ändamålet inköpte han en gammal traktor och en skogskärra med kran och skopa. Detta hålet blev med tiden så stort att han beslöt anlägga en damm här.

Arne var aktiv in i det sista och blev 90 år. Numera är det alltså svärsonen Lars och Arnes dotter Mona som driver företaget. De planterar nu med jordborr och sätter inte mer än (!!) 30 till 40 000 lökar vartannat år. Vi tackade för all info och så var det dags att gå en markerad runda på ca 600 m. Vilken ögonfröjd!

Området är på ca 12 tunnland och det lär finnas ca 2 miljoner nedgrävda lökar! Arne planterade även Rhododendron. Lär vara 1500 buskar! Det måste vara vackert i början på juni månad! En tid hade man servering. Så är det inte nu, men man kan ta med egen fika och sätta sig vid något av de utplacerade borden.

Nu ville magen ha sitt. Därför åkte vi till Hestravikens värdshus.

Först fick vi mycket goda sallader. Till huvudrätt kalvstek med god stekt potatis. Till efterrätt ostkaka med sylt och grädde.
Mätta och belåtna for vi så vidare till nästa besöksmål, nämligen J E Hylténs Industrimuseum i Gnosjötrakten. Här möttes vi av två verkstadsklädda guider.

Johan Edvard Hyltén, född 1852, hade gått varannan dag i sexårig skola men var uppfinningsrik. Redan 1874 byggde han en smedja hemma på gården. Här tillverkades bl a selbågar för oxar, börsar samt livremmar för rallare.

Här visar man en selbåge för oxar

1897 ville han visa sin produktion på Stockholmsutställningen. Det fick han, men de trodde nog inte det var så mycket material. Så när John kom med sin stora utställningsmonter fick den placeras vid ingången!

Utställningsmontern till Stockholmsutställningen

Här blev hans högkvalitativa produkter belönade med en silver och en bronsmedalj! Efter detta expanderade företaget. Driften elektrificerades och kanske gynnades verksamheten av att järnvägen drogs förbi Gnosjö 1902. Tyvärr ödelades fabriken av en brand 1914. En ny byggnad ritades av sonen John. Han var nu involverad i företaget liksom sonen Paul. (Johan Edvard hade 13 barn!) De båda tog med tiden över driften, och man hade som mest 40-talet anställda.

Bild från kontoret

Produktionen bestod till största delen av båtbeslag och brandarmatur. Men 1974 var man bara ett fåtal arbetare kvar och de var i pensionsåldern, så man beslöt lägga ner företaget och stänga igen. Sen stod det orört. Några eldsjälar tog tag i Metallvarufabriken, som idag är ett levande industrimuseum. Vi fick se praktiskt hur det gick till att göra formar för metallgjutning.

Se den över 100 år gamla likströmsgeneratorn. Se de gamla svarvarna drivas med remmar. Ja, inte bara titta på! De duktiga eldsjälarna visade även prov på hur de fungerar! Allt var mycket intressant!

Det hade börjat regna under tiden, och när vi nådde Markaryd yrde det till och med snöflingor i luften. På hemresan fick vi klura på lite frågor om fåglar, 24 st.
Kristina och Johnny hade full pott! Bravo!

Thord och Viveka avslutade och hoppades att vi hade haft en intressant och givande dag. Det kunde vi verkligen instämma i, så det blev rejäla applåder för dem och för den duktige chauffören, som kört så lugn och fint!