VITTSJÖ. Sista torsdagen i maj var det kagegille på Linden och för säkerhets skull så hade det legat en anmälningslista där, för inte ville vi stå där med alldeles för lite kakor.

Trots att vi denna gången kolliderade med sopplunchen i Församlingshemmet så kom det några fler än de som hade skrivit upp sig på listan.

Sju sorter skulle det som seden säger bli, men det blev åtta.

Rose-Marie hade gjort namnskyltar till kakfaten och vem som hade bakat densamma. Där fanns: Vetebullar (Monica), Kolakakor (Solveig), Drömmar Surpsrise (Inga), Havrekyssar (Rose-Marie), Korintkakor (Jeanette) Sockerkaka (Britta) samt ”Vi får se kakor” (Veronica).

Det blev så för det bestämdes inte vem som skulle göra vad, så hade Veronica inte bestämt sig riktigt. Så därför blev det ”Vi får se kakor”.

Innan vi började ta för oss av godsakerna så berättade Monica lite om hur det var på kaffekalasen i hennes barndomshem i närheten av Lönneberga.

 
Det hela började vid trettonhelgen och det första kalaset slutade alltid med julgransplundring och sen höll dessa kalas på under januari månad, fem till sex stycken.
Vid varje plats fanns där en papperspåse så man kunde ta de kakor med hem som man inte orkade äta upp.

Det brukade vara som så att dom som hade de större gårdarna bjöd till kalas först och sen kom inbjudningarna undan för undan och allra sist bjöds man alltid in till den rikaste men också snålaste tanten i trakten.

Prästen först och om han inte var där skulle äldsta damen i sällskapet börja, men absolut inte förrän det hade trugats tre gånger, barnen fick vänta till sist och dom satt alltid vid eget bord , vuxna hade ju sitt.

Så när det då var dags för den sista bjudningen så visste alla vad som väntade. För vad bjöd tanten på ? Jo, alla de kakor hon samlat på sig vid alla kalasen. Hur hon hade förvarat dessa bakverk under tiden, ja det ryktades om att hon hade dom i en byrålåda.

Men där hade inte dagens bakverk förvarats, det hade bakats i stugorna bara någon dag innan Träffpunktens gille, det enda som stämde överens med dåtid och nutid var att det trugas lite först innan man började ta för sig av allt det goda.

Av allt prat och skratt vid borden så drar jag den slutsatsen att alla som var där hade det riktigt trevligt.