HÖÖR. VM-minnet från söndagen den 15 juni 1958 har etsat sig fast för livet hos mig. Sveriges fotbollsmatch, för 68 år sedan, mot Wales på Råsunda i Solna, är nämligen alldeles speciell enligt mitt sätt att se.

Det svenska herrlandslag i fotboll som tog silver vid VM 1958: på knä fr.v. Kurt Hamrin, Reino Börjesson, Orvar Bergmark, Kalle Svensson, Sven Axbom och Sigge Parling. Överst fr.v. Lennart "Nacka" Skoglund, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Bengt "Julle" Gustavsson och Nisse Liedholm. 

Hemma på gården i byn Sparrarp en bit norr om Farstorp hade vi tre barn – Bertil, Gunnel och Lennart – länge tjatat om att vi ville åka till Skånes Djurpark. Våra föräldrar – Olof och Elsa – hade dröjt med besked, men nu var det äntligen dags. Far och vi barn skulle ge oss iväg mot Frostavallen, som man populärt sade på den tiden.

Betorna hemma på gården var färdiggallrade efter idogt jobb. Försommarvädret såg perfekt ut denna söndag. Mor vinkade av oss när vi andra i familjen cyklade mot järnvägsstationen i Hästveda, sex km bort. Äventyret hade börjat.

Vi parkerade våra cyklar vid farmors hus i Hästveda och promenerade sedan till järnvägsstationen i närheten. Livet lekte.

Tågresan till Höör gick bra. Väl framme där såg vi en stor taxibil, en riktig droska, som höll på att ta in passagerare. Det medelålders paret i bilen förklarade vänligt, att vi fyra kunde dela taxi med dem. Sagt och gjort.

Väl framme i Skånes Djurpark gick vi runt och tittade under ett par timmar. Minns jag rätt så blev det även både lemonad och kakor. Detta var en spännande dag för oss barn, som under ett par år hade längtat våldsamt till den kända anläggningen i mellersta Skåne.

Snart blev det dock dags att tänka på refrängen. Vad var klockan egentligen? Far upptäckte då att han hade glömt klockan hemma.

Inget av oss tre barn, elva, nio och sju år gamla, ägde någon klocka vid den tiden. När gick tåget tillbaka från Höör till Hästveda?

Hjälpen fanns dock nära. I en Volvo PV, med öppna framdörrar i värmen, satt en ung man och lyssnade på bilradion. Referatet från VM-matchen mellan Sverige och Wales pågick för fullt. Mannen lyssnade koncentrerat. Vi fyra från Farstorp stannade till. Far lyfte på hatten, hälsade och ställde försynt frågan: ”Vet du vad klockan är?”

”Det är 0 – 0” svarade främlingen blixtsnabbt. Han tog för givet att det var matchen vi var intresserade av – och inte vad klockan var. Den unge mannen tog dock fram sitt armbandsur och gav den korrekta tiden. Far tackade så mycket för upplysningarna och båda skrattade gott.

Vi tog oss tillbaka till järnvägsstationen i Höör och hörde att det fortfarande var 0 – 0 i VM-matchen mellan Sverige och Wales. Ett resultat som stod sig hela matchen ut.

Detta är mitt livs hittills mest speciella VM-minne från fotbollsvärlden.