”Kricka” och ”Årta” tycks i äldre tider ha används utan urskillning om små änder. Namnet Kricka torde, precis som det latinska namnet, vara ljudhärmande. Arten har även kallats krickand.

Sedan mitten av 1800-talet har krickan minskat kraftigt i södra Sveriges slätt- och jordbruksområden. Utvecklingen under 1900-talet är däremot dåligt känd. Sedan mitten av 1970-talet, då den var vår vanligaste and, förefaller en viss minskning ha ägt rum, åtminstone i södra och mellersta Sverige. Under 1980- och 1990-talen uppskattades minskningen ha varit ca 35%.

Under april månad anländer krickorna till sina häckningsområden. Den föredrar grunda vatten som är omgivna av skog, buskmarker och starrängar. Oftare än gräsanden bebor den kärr, diken och helt små tjärnar. Boet är i regel beläget under en buske, ofta inne i skogen. Äggläggningen sker i maj, eller i de nordligaste områdena i juni. De sju till tolv äggen är blekgula med en svagt grönaktig skiftning. Ruvningstiden är omkring 22 dygn.

Man har i några fall iakttagit, att hannen deltagit i förandet av ungarna, något som är mycket ovanligt hos änder. Ungarna matas inte utan får, liksom andra andungar, söka själva med ledning av honan. Födan utgörs av insekter, snäckor och små kräftdjur, men även växter såsom alger, späda skott, bär, frön av nate och andra vattenväxter. Krickan är en mer utpräglad flyttfågel än gräsanden. Bortflyttningen, som går i sydvästlig riktning, påbörjas i slutet av augusti och kulminerar i månadsskiftet september-oktober. Krickan är en stannfågel i Skåne.

Krickan är fotograferad i Trönninge Halland

Fler bilder på min hemsida vigg5.se