Gul näckros Nuphar lutea är ganska lik sin vita släkting, men är generellt lite mindre. Bladen är mindre och ofta mer ovala medan blommorna är helt gula och betydligt mindre i storlek än blommorna hos den vita näckrosen.

Blommorna är rundade och de fem stora blad som ser ut som kronblad är egentligen foderblad som omger de många små kronbladen i mitten tillsammans med ståndarknapparna. Gul näckros blommar juni – juli och får sedan frukter som (olikt den vita näckrosen) mognar ovanför vattenytan.

Prästkrage (Leucanthemum vulgare Lam, tidigare Chrysanthemum leucanthemum.) är en flerårig ört inom familjen korgblommiga växter.

Den är Skånes landskapsblomma och inofficiellt Danmarks nationalblomma.

Blomman sitter på ett 20–70 cm långt, något hårigt och kantigt skaft, på vilket det växer enstaka små blad. På varje stjälk finns mycket sällan mer än en enda blomkorg, men växten växer ofta i grupper. Blomningstiden är juni–augusti.

De 300–400 mycket små, 4 mm långa mittblommorna samverkar till en rik och lysande blomställning. De har också en arbetsfördelning i korgen mellan de pollenalstrande mittblommorna och de stora, lysande men pollensaknande kantblommorna. De tunglika blomkronornas vita bräm har tre små flikar i spetsen, och brämet är alltså ofullständigt (ensidigt) utvecklat, eftersom femtalet råder i övrigt. Holken liknar en grund skål av tegellagda (överlappande) fjäll.

Vägglav är en orangegul till guldgul bladlav som tillhör släktet vägglavar.

Den blir omkring 5 centimeter i diameter och växer på olika substrat, som bark, trä, sten och strandnära klippor. I Sverige är vägglaven vanlig över större delen av landet, undantag norra Lappland.

Den växer gärna på aspar, laduväggar och kalksten (till exempel på kyrkor och murar i Skåne och på Gotland ).

Gråhakedopping (Podiceps grisegena) är en vattenlevande flyttfågel som förekommer i den tempererade regioner på norra halvklotet.

Som alla doppingar är gråhakedoppingen en god simmare, en exceptionellt snabb dykare och reagerar på fara genom att dyka, snarare än att flyga sin väg.

Fötterna är placerade långt bak på kroppen, nära stjärten, vilket gör den klumpig på land. Den dyker efter fisk eller snappar efter insekter. Den sväljer även egna fjädrar, förmodligen för att skydda matsmältningssystemet.

Fjäderdräkten hos de båda könen är lika men i genomsnitt är honan något mindre än hanen. Dunungarna har ett kontrastrikt strimmigt huvud och bröst i vitt och svart, och juvenilen har ett strimmigt ansikte, diffus mörk hjässa, ljust röd hals och mycket gult på näbben.

Då gråhakedoppingen har en relativt liten vingyta kan den inte lyfta direkt från land utan behöver en ganska lång springtur över vattenytan, för att få upp hastigheten innan den kan ta till vingar.

Ladusvala (Hirundo rustica) är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar.

Ladusvalan föredrar öppna landskap med låg växtlighet, såsom betesmarker, ängar och jordbruksmark, helst med vatten i närheten. Den undviker områden med mycket skog eller branter samt tättbebyggda platser.

Att öppna byggnader, som lador, stall eller kulvertar, som ger häckningsplatser, och exponerade platser, som ledningar, takkrön eller nakna grenar att sitta på, finns tillgängliga är också viktigt i fågelns val av häckningsområde.

Hanar med längre stjärtfjädrar lever i allmänhet längre och har mer motståndskraft mot sjukdomar. Honorna vinner därmed en indirekt fördel i styrka av denna form av urval, då längre stjärtfjädrar antyder en genetiskt starkare individ som kommer att producera avkomma med högre livskraft.