Kråka (Corvus cornix) är en fågel i familjen kråkfåglar.

Under förmiddagarna söker kråkan energiskt sin föda och letar igenom alla ställen där det kan finnas lämplig föda. Kråkan är allätare och har en mycket varierad kost. Den äter till exempel döda djurkroppar, sniglar, insekter, frukt, köksväxter, groende eller mogen säd, småfåglar, smärre däggdjur, fisk och fågelägg.

Mitt på dagen vilar den sig, men under eftermiddagen är den åter ute på spaning. Framåt kvällen samlas traktens kråkor och tillbringar natten i någon lund eller skog.

Kråkan är mycket vaksam, särskilt om den är utsatt för förföljelse. Rovfåglar undgår sällan kråkornas uppmärksamhet och de är kända för att mobba rovfåglar genom att förfölja dem under höga skrik. När en kråka av denna anledning eller vid någon fara ger ifrån sig sitt läte samlas alla kråkor som finns inom hörhåll.

Ölandstok, eller bara Tok, (Dasiphora fruticosa) är en art i familjen rosväxter och förekommer naturligt på Öland.

Token är en flerårig buske som i Sverige ofta odlas som trädgårdsväxt, ibland som Häck.

Token blir upp till 1 meter hög, har blekt gula blommor och blommar rikligt i stort sett hela sommaren. Blommorna påminner om smörblommor, är ganska platta, har fem kronblad och blir 2–2,5 cm i diameter. Bladen fälls på vintern. De är sammansatta av vanligtvis fem, men ibland tre eller sju delblad. Det är inte känt varifrån namnet tok kommer, men Carl von Linné nämner det som ett lokalt använt namn på växten i sin bok Carl Linnaei öländska och gotländska resa år 1741.

Backnejlika, eller Ängsnejlika (Dianthus deltoides) är en art i familjen nejlikväxter.

Backnejlika är en flerårig, lågväxande, ofta krypande, ört med enkla eller löst tuvade stjälkar. Den blir upp till 20 cm hög. Stjälkarna är nedliggande eller krypande, blomstjälkarna uppstigande.

Bladen är korta och smala, och sitter tilltryckta mot stjälken.

Blommorna sitter vanligen ensamma på långa skaft. Kronbladen är oftast lysande purpurröda eller mörkrosa med vita prickar, men vita former är relativt vanliga. Fodret är långt, längre än hylsbladen och vanligen rödaktigt upptill. Större delen av Europa.

Pärlemorfjärilar (Heliconiinae) är en underfamilj av praktfjärilarna. Arterna liknar varandra mycket på vingarnas översida, som på rödgul botten har många i tvärrader ordnade svarta fläckar.

Bakvingarnas undersida är däremot mycket växlande hos olika arter och visar fläckrader, som bildar mörkare och ljusare tvärband. Hos en del arter är de ljusa fläckarna blanka, silver- eller pärlemorglänsande. På andra har endast en eller annan fläck en matt glans, och hos ännu andra är de motsvarande fläckarna endast gulvita, gula eller brunröda.

Larverna har sex rader taggar på ryggen. De flesta lever på violer. De kantiga pupporna har tvärs över ryggen en djup insänkning och är ofta prydda med silverfläckar.

Nässelfjäril är en färgstark dagfjäril som förekommer över stora delar av Palearktis.

Både fram- och bakvingarna har längs ytterkanten ett svart band som innesluter halvmånformiga blå fläckar. Vingarnas undersida har, som hos många övervintrande arter, en lövliknande kamouflageteckning, för att fjärilen lättare skall undgå att bli upptäckt när den vilar med slutna vingar. Vingbredden är 40–52 mm.

Övervintrade nässelfjärilar kan i Sverige ses på vingarna redan tidigt i mars och är ett klassiskt vårtecken. Huruvida fjärilen regelmässigt uppträder med mer än en generation i Sverige är oklart.