Alfågel är en andfågel som häckar i nordliga delar av norra halvklotet, både i Nordamerika, Europa och Asien. Den är ensam art inom sitt släkte Clangula.

I Sverige häckar den i Norrlands och Jämtlands fjällregioner. De skandinaviska populationerna lämnar fjällen i oktober-november för att övervintra i Atlanten och Östersjön och återvänder under mars–maj, då den passerar genom Östersjön till häckningsplatserna.

Östersjön hyser vintertid flera miljoner individer och är en mycket viktig övervintringsplats för Skandinaviens och Rysslands alfågelbestånd. Uppskattningsvis 25 procent eller mer av Europas häckningspopulation av alfågel övervintrar i svenska östersjövatten.

Den placerar sitt bo, som är en uppskrapad, eller en naturligt förekommande grop, direkt på torr mark. Den lägger i genomsnitt 6–9 ägg som honan ensam ruvar i 24–29 dagar innan de kläcks.

Hanen stannar i närheten av häckningsplatsen under första hälften av ruvningen och flyttar sedan tillsammans med andra hanar för att rugga i större flockar. Under denna period är hanen flygoförmögen. Redan en dag efter att äggen kläckts lämnar ungarna boet och leds av honan till vattnet.

Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen ugglor och är vanlig i våra skogar.

Kattugglan jagar huvudsakligen gnagare, vanligen genom att slå sitt byte vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Synen och hörseln är anpassad till dess nattliga jakt. Den tysta flykten är likaså en anpassning till fågelns jaktsätt. Fastän kattugglan ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men öronens placering ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga juveniler (ungar).

Kattugglans nattliga vanor, och spöklika och lätthärmade rop, har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.

Kattugglor bildar par från ett års ålder och förblir tillsammans, i ett vanligen monogamt förhållande, hela livet. Ett etablerat revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära trädstammen under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober. Sovande ugglor kan upptäckas och bli "mobbade" av andra fågelarter under dagen, men normalt ignorerar de störningen.

Knipa (Bucephala clangula) är en andfågel som tillhör underfamiljen Merginae.

Hanen i praktdräkt har en svartvit dräkt och ett skimrande grönsvart huvud med en stor vit fläck mellan näbben och ögat. Under sommaren anlägger hanen en eklipsdräkt då den liknar honan, men har mörkare brunt huvud, och ofta med delar av praktdräkten på vingarna.

Den häckar vid floder, sjöar och våtmarker. Vintertid förekommer den vid isfria floder, sjöar och utmed kusten i alltifrån par till större flockar. Häckningen inleds tidig vår med att hanarna spelar. Samtidigt som han ger ifrån sig ett knirrande ljud gungar han ner och slänger huvudet bakåt över ryggen.

Knipan lägger 10-12 grönaktiga ägg i en trädhåla som skapats naturligt eller av någon av de större hackspettarna, eller i holkar.

Var som vanligt på min fotorunda. Nu när det har varit så milt så har många vårblommor börjat att blomma. Den blomma jag tänker på är blåsippan och den blommade i måndags i solen.

Lite mer om blåsippan.
Blåsippa blommar april- maj, före de flesta andra vårblommor. Redan under snösmältningen kan den börja öppna sina varmt mörkblå kalkar.

Blåsippan är fridlyst i hela Sverige och får inte plockas kommersiellt för försäljning, den får inte heller grävas upp. Man får inte plocka blåsippor alls i Hallands, Skåne, Stockholms, Västerbottens och delar av Västra Götalands län. Man får inte heller på något annat sätt skada växten.

Blåsippa växer på torr skogsmark, mest i lövskogar, igenvuxna lövängar och i granblandskogar. Rötterna kan fortleva i flera hundra år.

Den här lilla entitan är fotograferad vid min fågelmatare här i Vittsjö.

Entitan är en liten mes, cirka 12 cm lång och med en vikt på 12 gram, med svart hjässa och haklapp, ljus kind, brun ovansida och gråbrun vingovansida och stjärt. Den delas in i upp till 11 underarter som i sin tur delas in i tre huvudgrupper.

Entitan är till utseendet mycket lik talltitan och kan vara svår att särskilja och har historiskt ibland behandlats som samma art. Den är opportun när det gäller föda och lever bland annat av larver, spindlar och frön. Den häckar i trädhålor, gärna redan existerande hål som den förstorar, och lägger i snitt 7–10 ägg.