Storspov (Numenius arquata) är en fågel som tillhör familjen snäppor inom ordningen vadarfåglar.

Storspoven är världens största vadare. Den har långa ben och en lång näbb som böjer av nedåt. Honorna har ofta urskiljbart längre näbb. Storspoven är ungefär 50–55 cm lång, och har ett vingspann på omkring 100 cm. Den är brungråspräcklig med en smal vit triangel från stjärtens bas upp på ryggen.

Dess karaktäristiska starka rytmiskt drillande sång som börjar med några ödsliga och dystra toner är ett välkänt läte i det svenska sommarlandskapet. Locklätet är en stark uppåtkrökt vissling, även den med en ödslig klang.

Kråka (Corvus cornix) är en fågel i familjen kråkfåglar.

Under förmiddagarna söker kråkan energiskt sin föda och letar igenom alla ställen där det kan finnas lämplig föda. Kråkan är allätare och har en mycket varierad kost. Den äter till exempel döda djurkroppar, sniglar, insekter, frukt, köksväxter, groende eller mogen säd, småfåglar, smärre däggdjur, fisk och fågelägg.

Mitt på dagen vilar den sig, men under eftermiddagen är den åter ute på spaning. Framåt kvällen samlas traktens kråkor och tillbringar natten i någon lund eller skog.

Kråkan är mycket vaksam, särskilt om den är utsatt för förföljelse. Rovfåglar undgår sällan kråkornas uppmärksamhet och de är kända för att mobba rovfåglar genom att förfölja dem under höga skrik. När en kråka av denna anledning eller vid någon fara ger ifrån sig sitt läte samlas alla kråkor som finns inom hörhåll.

Knölsvan (Cygnus olor) är en stor andfågel, inom släktet Cygnus.


Knölsvanen är en kraftfull flygare men där knölsvanen normalt inte är flyttfågel flyger de tämligen sällan. Vid start och på låg höjd hörs ett tydligt vinande från vingarna. Knölsvanen kan ta sig fram på vattenytan flera hundra meter i hög hastighet genom att använda vingarna som segel och håller då vingarna som i sin aggressiva ställning.

Knölsvanen bygger ett stort bo av vass som placeras på vassbäddar, på bankar i grunda sjöar eller direkt på land och främst då på öar. De häckar även längre ut i skärgården på kala skär och holmar.

Samma par häckar på samma plats år efter år och båda föräldrarna hjälps åt att ta hand om äggen och senare ungarna.

Stor ormrot (Bistorta officinalis) är en växtart i familjen slideväxter och förekommer i stora delar av Eurasien.

Arten är sällsynt förekommande i Syd- och Mellansverige. Den växer på fuktig och näringsrik jord i parker och gamla trädgårdar. Stor ormrot odlas som prydnadsväxt.

Flerårig, beståndsbildande ört med kraftig, vriden jordstam, 30-100 cm. Stjälkarna är upprätta. De flesta bladen är basala, bladskivorna blir 10-30 cm, äggrunda till avlånga, tvärt avhuggna vid basen, rundade i spetsen, bleka eller blågröna på undersidan. Bladskaften är 1,5 gånger så lång som bladskivan och vingad upptill. De övre stjälkbladen är triangulära. Bladslidorna blir upp till 6 cm, trubbiga och bruna. Blommorna sitter i en axlik klase och saknar nästan skaft. Blomställningen är cylindrisk, tät, 2-8 x 1-1,5 cm och saknar groddknoppar nertill. Hyllebladen är vita eller rosa, 4-5 mm långa.

Blåmes är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesar.

Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck. Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ett vingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram. Den är betydligt mindre än talgoxen.

De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma. Dess bröst, buk och undergump är ljusgul. Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå. Fjädrarna i hjässområdet kan resas till en låg, trubbig tofs. Den har en mörkblå krage som sträcker sig runt hela huvudet. Den mörkt hornbruna näbben är jämfört med de besläktade arternas kort och hög. Regnbågshinnan är brun, fötterna är mörkt blågrå och klorna grå. Den adulta fågeln har vita kinder och vitt ovanför ögonmasken medan juvenilen, på dessa ställen, är färgad i ljusgult.