Bofink (Fringilla coelebs) är en liten tätting som tillhör familjen finkar.

Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande

Då bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel. Bofinkhonan lägger vanligtvis två kullar om året men under varma somrar förekommer det att de lägger än fler kullar.

Honan lägger 3–6 ljusbruna eller blåaktigt vita ägg per kull. Äggen kan vara rätt olikfärgade från bo till bo, de är dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara döljer sig honan i redet genom att huka sig så djupt som möjligt. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan.

Skogsolvon (Viburnum opulus) är en buske i familjen desmeknoppsväxter.

Busken når sällan mer än en höjd av 5 meter. De stora platta blomställningarna kontrasterar mot det kraftigt gröna lövverket. Bladen är handflikiga och har, för att kunna fungera trots att de är så breda, flera huvudnerver. Bladskaftet har 2 smala stipler nedtill och upptill 1 eller 2 par gröna, skållika honungskörtlar (nektarier). De kallas "extraflorala" för att nektarierna sitter på vegetativa delar. Eftersom de inte har någon betydelse för insektsbesök i blommorna eller pollineringen har man kallat dem extranuptiala.

Rosenkvittensläktet (Chaenomeles) är ett släkte inom familjen rosväxter med fyra arter från Myanmar, Bhutan, Kina och Japan. Vanliga trädgårdsväxter.

Släktet består av lövfällande buskar, eller i sällsynta fall små träd, ibland med tornar. Blad enkla, tandade. Stipler stora och njurformade.

Blommorna kommer flera tillsammans längs grenarna. Foderbladen är fem, hårlösa, hela, upprätta, de faller efter blomningen. Kronbladen är fem. Ståndarna är många till antalet. Fruktämne med 5 karpeller och fem fria pistiller. Frukterna är skaftlösa och svåra att lossa från frukveden. Fruktskalet är ljusgult till ljusbrunt och frukterna sitter kvar till långt in på senhösten eller vintern.

De är sura och hårda men mycket aromatiska och kan användas för att koka gelé. Vaxet utanpå skalet är tjockt och fastnar på fingrarna. Se även kvitten för ett annat släkte med större frukter.

Kartfjäril, Araschnia levana, är en ganska ny fjärilsart för Sverige. Första upptäckten gjordes 1982 i Skåne.

I Finland upptäckte den 15-årige lepidopterologen Jouko E Hokka Araschnia Levana den 30 maj 1973 i Lauritsala, sydöstra delen av landet.

Den lever i gläntor i skogsmark och uppträder i två generationer; april–juni samt juli–augusti. De två generationerna är väldigt olika till sitt utseende och Linné trodde att det var två separata arter.

Kartfjärilen har brännässla som värdväxt. Den brunaktiga vårgenerationen kan ibland förväxlas med små exemplar av nässelfjäril. Kartfjärilen saknar dock nässelfjärilens tydliga gula fläckar längs framkanten. Den brunsvarta och vita andra generationen är typisk och svår att förväxla.

Blåvingar (Polyommatini) är en tribus av juvelvingar inom ordningen fjärilar.

De blir 18-42 mm i vingspann. Vingarnas ovansida är som namnet antyder vanligen blåfärgade, men detta gäller i huvudsak hanarna; honorna är mer bruna.

Äggen är gropiga och läggs vanligen på olika ärtväxter. Som andra juvelvingar producerar även blåvingarnas larver sockerhaltiga ämnen som får myror att vårda dem.