Ägretthägern är en stor fågel, jämnlång med gråhägern (Ardea cinerea) med sina 85–100 cm, men smalare, mer långhalsad och med ett något mindre vingspann, 143–169 cm och en vikt på 950 gram.

Den flyger långsamt med tillbakadragen hals, liksom hägrar i allmänhet. Dess fjäderdräkt är helt vit. Hos icke-häckande fåglar är färgen på näbben gul, ibland med mörk näbbspets, det fjäderlösa hudpartiet vid näbbroten och runt ögat är olivgult och benen är svarta med bara en gulaktig ton högst upp på tibia. Iris är gul.

I häckningsdräkt ändras färgen på näbb, ben, och det fjäderlösa hudpartiet vid näbbroten och den får också förlängda bröst- och ryggfjädrar som kallas ägretter. Häckningsdräkten skiljer sig mellan de olika underarterna.

Stjärtmes är en tätting och den enda europeiska representanten för familjen stjärtmesar. Den är mycket liten med en stjärt som utgör mer än halva kroppslängden.

Nominatformen av stjärtmesen förekommer i södra och mellersta Sverige norrut till en linje södra Värmland–Dalarna–Hälsingland samt längs Norrlandskusten till Norrbotten och lokalt i Norrlands inland nedanför fjällen.

Stjärtmesen är en oskygg men rastlös fågel som rör sig raskt i smågrupper genom skogen. Den klänger vigt i tunna grenarmar ofta upp och ned. Fågeln häckar i löv- och blandskog med rik undervegetation med hassel och sälg och inslag av döda träd. Den är en insektsätare året runt som lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Grönsiska är en liten fågel i familjen finkar.

Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konformad och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. Den adulta (vuxna) hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa.

Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

Storskrake (Mergus merganser) är en vattenlevande fågel som tillhör underfamiljen Merginae.

Storskraken är stor och lång med en längd på 58–68 centimeter, ett vingspann på 78–94 centimeter och en vikt på 1200–2000 gram. Den har lång hals men drar ofta in halsen när den simmar varför den då ser korthalsad ut.

I flykten påminner den mer om lom eller dopping än om andra änder med sin långa utsträckta hals, raka flyktbana och grunda, snabba vingslag. Näbben är lång, smal, rund, röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok i spetsen.Näbben har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt. Den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små fiskar med.

Den adulta (vuxna) storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar. De undre kroppsdelarna är vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av våren. Den adulta honan har rödbrunt huvud, vit haka, askgrå ovansida och vit undersida. Huvudets nackfjädrar är mer eller mindre förlängda och honan har mycket längre nackfjädrar än hanen.

Vintergäck (Eranthis hyemalis, ibland stavat Eranthis hiemalis) är en ört tillhörande familjen ranunkelväxter. Sveriges tidigaste två-hjärtbladiga växt.

Roten är en liten svartbrun knöl. Vintergäcken blommar mars – april. Plantan blir 8–16 cm hög. Blommans bräm blir 3–4 cm i diameter och består av sex gula hylleblad (ombildade foderblad) placerade ovanför en krans av gröna stödblad. Innanför de gula hyllebladen finns sex små rörlika kronblad samt 30–40 ståndare.

Redan under slutet av våren har arten blommat klart och bildar då frukt i form av sex baljkapslar. Dessa självsår sig, varvid stora bestånd bildas, en hel matta. Vintergäck föredrar något fuktig jord med högt pH-värde, gärna under lövträd. Den trivs inte i tätt gräs, men bildar gärna stora bestånd under buskar och träd som skuggar marken, så att gräs inte trivs.