Höstaster (Symphyotrichum novi-belgii, tidigare Aster novi-belgii) är en korgblommig växt som ursprungligen kommer från Nordamerika.

Höstastern är en vanlig trädgårdsväxt och det finns många kulturformer. Kulturformer av höstaster är riktigt praktfulla växter med namn som 'Crimson Brocade', 'Marie Ballard', 'Melburn Erly Red', 'Patricia Ballard', 'Royal Blue', 'White Ladies' med mera.

Höstastern blommar sent på sommaren in under hösten och är då viktig för många pollinerande insekter. Som biväxt har den framförallt ett värde för sitt pollen.

Rödbena (Tringa totanus) är en vadarfågel i familjen snäppor med karakteristiskt röda ben.

Den förekommer även spritt och lokalt vid slättsjöar. I Sydsverige lägger den sina ägg från april, men i landets nordliga delar kan det dröja ända till mitten av juni. I södra Sverige, framförallt i Skåne övervintrar ett mindre antal rödbenor av underarten robusta.

Rödbenan håller mest till vid kusten på stränder, strandängar och betesmarker, dels på blötängar, sjöar och kärr, eller vid stränder i fjällen. Man kan också stöta på henne i större insjöar.

Ejder (Somateria mollissima) är en fågel som tillhör underfamiljen Merginae. Den är en stor och tung dykand som mäter 60–70 cm. Ejdern har en karaktäristisk huvudprofil med kilformad näbb som är fjäderklädd på sidorna.

Tidigare behandlades häckningspopulationen i Norge som underarten norwegica men förs idag oftast till mollissima. Populationerna på södra och östra Grönland, Island, Svalbard.

Ejdern häckar allmänt vid Sveriges havskuster. Den är bunden till kusterna och häckar där från söder till norr. Största beståndet finns i Stockholms skärgård.

Ejdern lägger vanligtvis fyra till sex grågröna ägg som honan ruvar själv 25-30 dagar. Ganska snart efter äggläggningsperioden som pågår fram till mitten av april lämnar hanarna honorna och ger sig långt ut till havs. När honan lämnar boet, exempelvis för att födosöka, täcker hon äggen med dunet, både för att de ska hålla värmen och för att dölja dem.

Sothöna (Fulica atra) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen rallar.

Hanen har större pannplåt än honan. Iris är röd. Benen är kraftiga och gröna. Arten har inte simhud mellan de smala tårna utan istället har den, precis som doppingarna, simflikar.

Juvenilen (ungfågeln) är gråbruna med ljusare huvudsida och bröst, saknar näbbplåt och har mörk iris. I första årets vinterdräkt är näbbplåten mindre än hos den adulta och den har en mörk fläck precis innanför den vita näbbspetsen. Dunungarna har rött huvud med ett litet blått parti ovanför ögat.

I Sverige är den vanlig i vegetationsrika sjöar och havsvikar i Götaland och Svealand samt längs södra Norrlandskusten. Merparten av svenska populationen är flyttfåglar, men drar sig då ofta bara undan isen och övervintrar längre söderut i hamnar, medan andra flyttar till Västeuropa.

Sädesärla är en liten, slank, svartvit ärla med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är spridd över större delen av landet, dock trivs den inte i Norrlands orörda skogar och myrmarker. I fjällen häckar den vanligtvis i björkskogsområdet, men finns det bebyggelse så finns den även ovanför trädgränsen.

Ett av sädesärlans mest typiska beteenden är dess närmast konstanta vickande på den långa stjärten. Orsaken till detta beteende är dock inte fastslaget. Det har föreslagits att beteendet skrämmer upp insekter, eller att det skulle signalera underkastelse inför andra sädesärlor.