Grönsiska är en liten fågel i familjen finkar.

Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konformad och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. Den adulta (vuxna) hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa.

Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

Stjärtmes är en tätting och den enda europeiska representanten för familjen stjärtmesar. Den är mycket liten med en stjärt som utgör mer än halva kroppslängden.

Nominatformen av stjärtmesen förekommer i södra och mellersta Sverige norrut till en linje södra Värmland–Dalarna–Hälsingland samt längs Norrlandskusten till Norrbotten och lokalt i Norrlands inland nedanför fjällen.

Stjärtmesen är en oskygg men rastlös fågel som rör sig raskt i smågrupper genom skogen. Den klänger vigt i tunna grenarmar ofta upp och ned. Fågeln häckar i löv- och blandskog med rik undervegetation med hassel och sälg och inslag av döda träd. Den är en insektsätare året runt som lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Ekorre, även känd som Röd Ekorre Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare i vissa nordliga områden helt grå, varvid pälsen kallas gråverk. Undersidan är gräddvit.

Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Ekorren skiftar till vinterpäls mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun.

Ekorrar lever ensamma och delar helst inte mat med andra. Utanför parningssäsongen och på vintern kan flera ekorrar dela bo för att hålla värmen.

Ekorren är ganska oskygg för människor och därför är det ett av de skogsdjur vi ser oftast. Huvudfödan är växtföda, så som barrträdsfrön och -blommor, framförallt granens hanblommor. Den äter också ekollon, nötter, tallbark, svampar, bär och bladlöss.

 Vintergäck (Eranthis hyemalis, ibland stavat Eranthis hiemalis) är en ört tillhörande familjen ranunkelväxter. Sveriges tidigaste två-hjärtbladiga växt.

Roten är en liten svartbrun knöl. Vintergäcken blommar mars – april. Plantan blir 8–16 cm hög. Blommans bräm blir 3–4 cm i diameter och består av sex gula hylleblad (ombildade foderblad) placerade ovanför en krans av gröna stödblad. Innanför de gula hyllebladen finns sex små rörlika kronblad samt 30–40 ståndare.

Redan under slutet av våren har arten blommat klart och bildar då frukt i form av sex baljkapslar. Dessa självsår sig, varvid stora bestånd bildas, en hel matta. Vintergäck föredrar något fuktig jord med högt pH-värde, gärna under lövträd. Den trivs inte i tätt gräs, men bildar gärna stora bestånd under buskar och träd som skuggar marken, så att gräs inte trivs. Relativt vanlig i trädgårdar och förvildad i närheten av bebyggelse. Tillsammans med Snödroppe, ett av våra första blommande vårtecken.

Snödroppen (Galanthus nivalis) är en av de bäst kända arterna i snödroppssläktet i familjen amaryllisväxter. Den är tillsammans med vintergäck en av de första blommorna som visar sig på våren.

Snödroppen blir 10–15 cm hög och blommar under perioden februari till april i den norra tempererade zonen. Den är härdig inom alla Sveriges odlingszoner.

Blomman är vit med 6 kronblad. De tre yttre kronbladen är större än de tre inre. De inre har vardera en grön fläck. Snödroppen är en lökväxt, och lökarna liksom växten i övrigt är giftig.