Gluttsnäppa (Tringa nebularia) är en utpräglad långflyttande vadare som häckar i norra palearktis på myrar i skogslandskap.

Gluttsnäppan är en långbent, långvingad, långhalsad och smäcker fågel med en lång och grov svagt uppåtkrökt näbb. Den är 30–34 cm lång och har ett vingspann på 55–62 cm.

I Sverige häckar den i skogslandskap från en linje mellersta Värmland till nordvästra Gästrikland och norrut. Under flyttningen ses den även längre söderut vid flacka kuster och slättsjöar.

När den flyger ser man en lång, bred vit kil på ryggen som sträcker sig ända ner på stjärten i stark kontrast till de gråsvarta vingöversidorna.

Kräftor tillhör leddjuren och har en segmenterad kropp och ett yttre hårt exoskelett.

De yttre anatomiska drag som är kännetecknande för kräftorna är att kroppen kan delas upp i framkropp och bakkropp. Framkroppen består av huvud och mellankropp. På huvudet finns ögon och två långa antenner och mundelarna. På mellankroppen sitter fem par gångben. Det första paret gångben bär kraftiga gripklor och används inte för att gå med, utan för att gripa tag i föda, för försvar eller för att gräva med. På bakkroppen, eller stjärten, finns på undersidan små simfötter och den avslutas med en stjärtfena. Under bakkroppen bär honan sina ägg, eller rom. Kräftor andas med gälar. Blodet hos kräftor har en blåaktig färg eftersom syret transporteras genom att det binds till hemocyanin.

Bålgeting (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen i Europa. Den bygger sitt bo främst i ihåliga ekar och andra lövträd, men kan också bo i människors byggnader. Den äter större och mindre insekter, och tillfredsställer sitt sockerbehov främst genom att dricka sav från lövträd.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, hanarna 21–28 millimeter och arbetarna 18–24 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna (drottningarna och arbetarna) har gadd.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment

Bålgetingar bygger runda bon som kan vara stora som ett människohuvud. Boet tillverkas av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sin saliv. Boet placeras gärna i ihåliga träd men även under tak och i fågelholkar. Det händer även att boet byggs inomhus. Om ett samhälle växer sig stort (upp till 400 individer) kan det hända att bålgetingen anlägger nya samhällen i närheten. Gynnsamma varma somrar kan botätheten därför lokalt bli betydande. Bålgetingen är som mest aggressiv om boet störs. Försvarsradien kring boet är ungefär 2 till 3 meter.

Vattenklöver, är en växt som växer i vatten. Det är den enda arten i släktet vattenklövrar (Menyanthes), som tillhör familjen vattenklöverväxter.

Denna praktfulla vattenört som på Latin heter menyanthes trifoliata, och har en centimetertjock, grön jordstam. Stjälken är upprätt kraftig och bladlös. Den blir 20- 30 cm hög. Vid stjälkbasen sitter en rosett av grov- och långskaftande uppstigande blad. De är klöverlikt trefingrande och har stora, omvänt äggrunda småflikar. I stjälktoppen sitter en vackert pyramidformad kasse av stora blommor.

Vanlig skorpionslända (Panorpa communis) är en insekt som tillhör ordningen näbbsländor och familjen skorpionsländor. Ett annat namn för arten är vanlig kloslända.

Ögonen är stora. Som andra näbbsländor har den ett näbblikt förlängt huvud. Mundelarna är bitande. Kroppen är svart och gul, utom bakkroppens spets som är rödaktig. Även det näbblikt förlängda huvudet är något rödaktigt. Bakkroppsspetsen är uppåtböjd. Vingarna är långa och genomskinliga med mörka fläckar.

Hanarna kan skiljas från honorna genom att deras bakkroppsspets är uppsvälld och försedd med två kloliknande utskott. Det är hanens parningsorgan. Hanen bär det uppåtböjt över kroppen, därav namnet skorpionsländor, då det till utseendet har ansetts påminna om bakkroppen och gadden hos skorpioner. Men skorpionsländan är trots att den ser ut att kunna stickas helt ofarlig.