Fälthare (Lepus europaeus) är en art av hare som tillhör familjen Harar och kaniner.

Fältharen har en längd på runt 50–70 centimeter exklusive svansen, som är 10 centimeter lång. Dess öron är längre än skogsharens. Kroppsfärgen är gråaktigt till gulaktigt brun och undre kroppsdelarna är vita. Ett tydligt särdrag som skiljer fältharen från skogsharen är svansens svarta översida. Under vinterhalvåret inträder ingen eller obetydlig färgförändring. Det kan finnas vita ställen på huvudets sidor och på öronen nära huvudet. Dessutom kan stjärten vara mera gråaktig. Fältharen väger 3–5 kg och i genomsnitt 3,8 kg.

Vintergröna (Vinca minor) är en art i familjen oleanderväxter. Vintergrönan är en städsegrön, krypande och rotslående buske. Blommande grenar kan bli 20 cm höga. Bladen är motsatta, enkla och helbräddade . De är kala, mörkt gröna och blanka, äggrunda till elliptiska och läderartade med tydliga nerver.

Blommorna sitter ensamma i bladvecken på 1–1,5 cm långa skaft, de är blåvioletta, sällan vita eller rödaktiga. Blomningstid i maj–juni, med enstaka blommor över hela säsongen. Foderflikarna är smalt elliptiska, 3–5 mm långa. Kronan är trattlik med ett utbrett, femflikigt bräm, 2,5–3 cm i diameter. Frukten består av två baljkapslar. Dessa innehåller dock bara ett fåtal frön. Arten sätter sällan frukt, utan förökar sig vegetativt.

Gluttsnäppa (Tringa nebularia) är en utpräglad långflyttande vadare som häckar i norra palearktis på myrar i skogslandskap.

Gluttsnäppan är en långbent, långvingad, långhalsad och smäcker fågel med en lång och grov svagt uppåtkrökt näbb. Den är 30–34 cm lång och har ett vingspann på 55–62 cm.

I Sverige häckar den i skogslandskap från en linje mellersta Värmland till nordvästra Gästrikland och norrut. Under flyttningen ses den även längre söderut vid flacka kuster och slättsjöar.

När den flyger ser man en lång, bred vit kil på ryggen som sträcker sig ända ner på stjärten i stark kontrast till de gråsvarta vingöversidorna.

Kräftor tillhör leddjuren och har en segmenterad kropp och ett yttre hårt exoskelett.

De yttre anatomiska drag som är kännetecknande för kräftorna är att kroppen kan delas upp i framkropp och bakkropp. Framkroppen består av huvud och mellankropp. På huvudet finns ögon och två långa antenner och mundelarna. På mellankroppen sitter fem par gångben. Det första paret gångben bär kraftiga gripklor och används inte för att gå med, utan för att gripa tag i föda, för försvar eller för att gräva med. På bakkroppen, eller stjärten, finns på undersidan små simfötter och den avslutas med en stjärtfena. Under bakkroppen bär honan sina ägg, eller rom. Kräftor andas med gälar. Blodet hos kräftor har en blåaktig färg eftersom syret transporteras genom att det binds till hemocyanin.

Bålgeting (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen i Europa. Den bygger sitt bo främst i ihåliga ekar och andra lövträd, men kan också bo i människors byggnader. Den äter större och mindre insekter, och tillfredsställer sitt sockerbehov främst genom att dricka sav från lövträd.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, hanarna 21–28 millimeter och arbetarna 18–24 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna (drottningarna och arbetarna) har gadd.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment

Bålgetingar bygger runda bon som kan vara stora som ett människohuvud. Boet tillverkas av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sin saliv. Boet placeras gärna i ihåliga träd men även under tak och i fågelholkar. Det händer även att boet byggs inomhus. Om ett samhälle växer sig stort (upp till 400 individer) kan det hända att bålgetingen anlägger nya samhällen i närheten. Gynnsamma varma somrar kan botätheten därför lokalt bli betydande. Bålgetingen är som mest aggressiv om boet störs. Försvarsradien kring boet är ungefär 2 till 3 meter.